Aftonbladet – 10 maj 1854, sida 1

— Affären med de preussska pickelhufvorna har nu på sätt och vis bifvit förklarad af Svenska Tidningen, som par excellence förstår sig på detta slags angelägenheter. De voro ämnade att inskeppas med Nagler, i går åtta dagar sedan, men beslutet ändrades, och det beslöts att de först skulle inskeppas som i går på Nordstjernan. Hvem som förordnat detta dröjsmål och på hvad grund det skett, sedan svenska legationen gått i författning om deras afsändande med Nagler, får man väl icke veta af Sverska Tidningen; det är utan tvifvel en kongl. jreussisk statshemlighet, — men det kan vil också vara detsamma. Emellertid vinna de namnkunniga pickelhufvorna genom det hemlighetsfulla dunkel, som sväfvar öfver det första stadium af deras resa, ett förökadt intresse. Dee torde väl aldrig komma att blänka på en lbataljplats. Det är kändt, att de för sådant ändamål visat sig odugliga och att soldaterna i aktion gerna bortkasta dem och sätta på sig sina lägermössor. Det är också belkant, att när prins Albert, som är pligtskyldiigt öm om militärskräddarnes industri, en gång hemställde till hertigen af Wellington, att engelska infanteriet skulle få preussiska pickelhufvor för att skydda deras hufvuden mot fiendtliga kavalleriets sablar under en choque, svarade den gamle segraren vid Waterloo, att om den engelska soldaten en gång släpper fiendens kavalleri öfver skallen på sig, förtjenar han att få den knäckt af ett sabelhugg, och dervid förblef det. Det är högst sannolikt, att den svenska soldaten skulle tänka på samma sätt och att ickelhufvorna ej äro beräknade för den allvarliga fälttjensten, der kulor och krutdam skulle förstöra deras glanos, utan för paraden, der 22 oskadade kunnas förtjusa åskådarne och ur de hulda åskådariinnornas ögon locka