Aftonbladet – 9 maj 1854, sida 2

tydelsefull krökning och drog ut med sig en — tuggbuss,, lika svart som fingret sjelf. Knacks! äggskalet bräcktes och dess innehåll, med både hvita och gula, försvann ögonblickligt i strupen; detta repeterades så långt äggförrådet räckte; hvarpå bussenp åter fick komma in i sin svarta hvilokammare. Tobak tyckes vara dem en oumbärlig nödvändighetsartikel, antingen i samma form som den nyssnämnde morjanens, eller också rökes det i små kritpipor. I allmänhet tyckes mig att matroserna förråda en bra stor brist på hyfsning, i jemförelse med deras artiga och belefvade officerare. Ej heller förstår jag rätt de förras förhållande till de sednare. Detta förhållande har, i mina ögon, en för stor anstrykning af republikanism. För oss, som äro vana att se en strängare disciplin rådande bland vårt manskap, då en af våra soldater eller matroser ej vågar nalkas sitt befäl annorlunda än under synbar respekt, med hanlen för mössan — för oss förefaller den engelska jemlikheten något ovanlig. På land visa sig också de engelska matroserna såsom ullständiga independenter,; de komma in i rummen med hattarne på hufvudet och visa sig i alla sina fasoner serdeles obesvärade — ja, framfusiga. Jag måste uppriktigt tillstå att detta behagar mig ej, huru böjd jag än ir att, då det gäller engelsmännen, tyda allt till det bästa. Jag nämnde i mitt förra bref, att vid Freelands begrafning hade en af soldaterna från pRoyal George, deserterat. Han höll sig nåora dagar dold i skogarne, men kom sedan, drifven af hunger, fram till en gård här på ön, med åtbörder bedjande om mat och anropande om skydd. Invånarne, ömmande för den stackars flyktingens belägenhet, höllo honom också några dagar dold, ehuru flitiga spaningar och skallgångar af skeppets manskap anställdes efter honom. Slutligen förådde en af öns infödingar, lockad af den vinst han derigenom trodde sig kunna göra, len undandoldes fristad. Sålunda blef hanl också snart gripen och återförd till skeppet,