Aftonbladet – 9 maj 1854, sida 2

öreskrifter, i allmänhet tillåtit att i utrangeade hästars ställe och i afbidan på remonter ndra hästar provisoriskt, utan föregången beigtning af hästläkare och i författningarne fsedd approbation, fingo i sqvadronerna inättas, och sjelf till sådan insättning godkänt re hästar; öfverstelöjtnanten U. J. Sandels till extraudiciel bestraffning för det han försummat åta en af honom, i egenskap af regementsefälhafvare, till sqvadronshäst antagen häst f regementshästläkaren besigtigas; och ryttmästarne grefve A.F. Skjöldebrand och riherre Manderström, hvardera till en måads arrest å högvakt, för det de låtit med rygel afstraffa vid deras sqvadroner anställde vardister, utan föregånget majorsförhör eller vederbörlig befallning. I öfriga delar af målet ha de tilltalade oficerarne icke blifvit till något ansvar fällde. — Mindre teaterns gårdagsrepresentation safs till förmån för mlle Kindahl och hr Theserström, hvilkas benefice förut måst ett par gånger uppskjutas i anseende till sjukdomsall. Man gaf Don Ranudo de Collibrados, eller fattigdom och högfärd samt N:o 777, eller Loteri på fast egendom. Dessa gamla stycken, som man sett och återsett så många gånger och på så mången scen, skänka dock alltid en lika ny och frisk njutning, och äfven i går förfelade icke den qvickhet och satir, hvaraf de båda öfverflöda, att på åskådaren utöfva samma lifvande inflytande som vanligt, och detta så mycket mer som recettagarne beredt allmänheten nöjet att äfven bland de uppträdande skådespelarne återse gamla värderade bekantskaper. Hr Malmström utförde nemligen Don Ranudos roll i det förra och Pfefferkorns i det sednare stycket, deri Vortheils roll innehades af hr L. Deland. Mindre teaterns tvenne sednaste nyheter, Operaskräddaren och hans hustru samt Bröderna Stiz, eller Homöopath och Allopath, tillhöra båda den gladare genren. Det förstnämnda, ett lustspel i 2 akter, synes oss emellertid ha gjort lustigheten alltför uteslutande till sitt syfte för att kunna skänka något verkligt nöje, då man under skalet af denna något sträfsamt tillvägabragta lustighet förgäfves spanar efter någon kärna eller sammanhållande tanke. En utmärkt komiker skulle dock måhända förmått göra något muntrande af hufvudrollen, men denna hade här tillfallit hr Björkman, hvars förmåga just ej ligger åt det hållet. Denna roll trängdes ock betydligt i skuggan af f. d. dansösen Renata Schimmercrantz parti, hvilket återgafs af mll Lindmark på ett särdeles konstnärligt sätt och derigenom skänkte det lilla stycket ett visst intresse. Det sednare stycket, ett treakts lustspel af Ernst Raupach, har ett godt förråd af träffande satir, under hvars uppsamlande och något konstiga ordnande författaren väl i början synes hafva glömt att låta handlingens hjul framrulla med den regelmässighet och snabbhet som är af nöden för att väcka och bibehålla åskådarens deltagande, men under fortgången af stycket förändrer sig detta och man finner all den rörelse och det lif man kan önska, och kanske något litet derutöfver. Stycket utföres förtjenstfullt och förtjenar att ses. e——— ont