Aftonbladet – 8 maj 1854, sida 1

STOCKHOLM, dem 8 Maj. Utrikes Korrespondens-artiklar. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 29 April. Det var naturligt, att ministåren icke skulle stanna vid de enstaka egenmäktiga och grundlagsstridiga åtgärder, hvarmel den förliden påsk betecknade sin försoning med konungen, nemligen generalauditör Halls och öfverstelöjtnant Andråes entledigand:; den drifves med en oafvislig konseqvens nödvändighet allt längre hän på den en gång beträdda terroristiska banan, och det har derför icke förundrat någon, att, såsom ryktet länge profeterat, biskop Monrad nu erhållit sitt afsked. Det är något hittills alldeles oerhördt och man har icke en gång i enväldets värsta tider någonsin sett en andlig man afsatt af annan orsak än de allra gröfsta pligtöfverträx delser — och till och med i sådant fall har man ofta blundat derför. Också hafva sjelfva ministerens bästa vänner blifvit ej litet bestörta öfver detta ovanliga steg, som icke, i likhet med äldre entlediganden, kan ursäktas med den enfaldiga hänvisningen till militärdisciplinen, så mycket mera som det väcker ännu mera ond blod hos folket och tillika utvisar den väg som en blifvande liberal minister har att följa med hänsigt till de höge embetsmän, som den får i arf efter sin öregångare. I detta hänseende är det särdeles olyckligt för presterskapets primas, biskop Martensen, att hans utnämning genom en nödvändig ideassociation ansluter sig till Monrads åfskedande. Denna sistnämnda händelse har gjort ett i hög grad oangenämt intryck på sinnena, ty, ehuru folkopinionen icke med någon innerlighet slutit sig omkring Monrad, hvilken, sedan han fick biskopsmössan på hufvudet, alltid varit för fin, stigit för högt i sin politiska flygt, för att den stora massan skulle kunnat följa bonom, har der dock alltid i honom sett en af danskheters och frihetens gamla förkämpar och skall hädarefter med lefvande intresse och sympatifölja hans handlingssätt. Om det deremot är sannt hvad ryktet redan börjar hviska on, att ministeren äfven ämnar aflägsna professor Clausen från den teologiska lärostol han i så många år med ära beklädt, så skall öfver hela landet resa sig en sådan storm af förbittring öfver en dylik förnärmelse och skymf mot Danmarks populäraste man, att ministeren svårligen skall kunna bibehålla sig utan attgripa till våldsamma medel. Man skall dock betänka sig två gånger innan man skrider härtill, ty en möjlighet finnes Cock alltid till hands, att folket, som till följd af sin nationalkarakter kan tåla mycket för mycket, skall resa sig. Att man deremot icke skall lemna något quasi-lagligt medel oförsökt för att lägga folkopinionen i bojor, derom kan man vara förvissad, och väl underrättade personer vilja redan veta, att en ny presslag ligger färdig och blott väntar på justitieministern Scheels afgång och Örsteds derpå följande öfvertagande :f portföljen, för att emanera som provisorisl lag. En sådan skulle visserligen, enligt gnndlagen, stadfästas af den i Oktober sammaiträdande riksdagen, som helt säkert ej skallvara villi härtill, men kommer tid, kommer rådn, tänker förmodligen ministeren. Den provisoriska lagen skall, efter hvad ryktet berättar, vara tillskuren efter franskt mönster och fordra utsättandet af författarens namn undler hvarje artikel ; men ett så innationelt stadgande, som lägger den danska blygheten i en obehaglig tvångströja, har man svårt att tro på, så mycket mer som de ministeriella bladen, — och dem vill man väl ändå beskydda — härvid skulle komma att fara aldra värst. En nära framtid skall dock visa, huru mycken sanning ligger i dessa rykten. Under hela den nyss förflutna ministerkrisen hafva — som väl enhvar, som känner till våra kuriösa inre förhållanden, kunnat ana — ryktena att konungens gemål tagit parti, än för den ena än för den andra sidan, spelat en utomordentligt stor roll. Aristokratien, som hatar grefvinnan Danner, icke så mycket för hennes låga härkomst som derföre att hon förmodas styrka konungen i sitt beslut att icke afsäga sig tronen, utspridde, icke tillfälligtvis utan efter en förut uppgjord plan, att konungens gemål spelade under täcke med oppositionen och ingått förbund med denna, för att störta ministeren och af ett nytt kabinett låta upphöja sig till hertiginna. För att skaffa denna föreställning insteg hos den lägre borgarklassen, som icke betraktar den höga damen med de gunstigaste blickar, uppdiktades de mest vidunderliga historier och de smutsigaste lögner, Firån den motsatta sidan hördes också rykten om att grefvinnan Danner lutade mot den ministeriella sidan och uppehöll dess existens för samma ris, hertiginnetiteln, och det är derföre lätt egripligt att, då ministerkisen slutligen var öfverstånden, några ville vta att den önskade utnämningen redan var uncerskrifven, medan andra trodde sig veta att grefvinnan vore förvisad till Odense. Som det sedermera har visat sig, var det ena lika osannt som det andra, och man har deri ett nytt bevig att konungens gemål på långt när ej spelar ex så betydlig roll i regeringsärendena och i politiken i allmänhet, som många gerna vilja tillägga henne. Sannolikast synes, att gref. vinnan, till följd af nela sin ställning och utveckling, är ende till aristokratien, som gifvit tillräckliga bevis på sitt hat till henne, och deremot är bourgeoisien benägen, som har visat henne den aktning man är skyldig konungens gemål; men huruvida denna sympati och antipati hafva någon del i hennes medverkan i regeringshandlinggarne, derom har icke det minsta kommit till allmänhetens kunskap, och politiken syrnes derföre, hvad grefvinnan Danner beträfffar, ännu vara en öppen fråga, Tadan Jag bammemsit nde 44 Im oo 4 AA