Aftonbladet – 6 maj 1854, sida 2

— Lyckan har öfvergifvit mig. Den plan, för hvilken jag lefvat, var ingenting annat än en dröm. ... — Ni tror så... men ännu är den saken icke afgjord — hviskade masken. — Af drömmar blifva stundom verklighet... skulle — tillade hon hviskande — drömmarens planer äfven syfta — åt en kung... Stobe spratt häftigt till. — Förklara er — utbrast han. — Ni drömde... ni har drömt mycket, min herre, — men ni har hittills verkat för litet. Så länge man gaf er en karbin i handen, och sade gå på! så gick ni blindt i faran — och man beundrade ert mod. Ni var Carolin — och ni var det af själ och hjerta... vid Narva, vid Dina, vid Klissow, vid Wiborg... i Rysslands ödemarker, vid Hvita hafvets stormiga kuster... Ni brann för äran... och ni grämer er nu att dess sol gått ner... Er verksamhet har blifvit afskuren. Ni är en krigets son, och förstår er icke på fredliga sysselsättningar. Ni har konspirerat, men ni har misslyckats . .. hvarföre? Emedan ni icke förstod att intrigera. Ni gick på som politisk partichef, precist på samma sätt som vid Klissow och Diinamiinde... Ni stormade batterierna... Ni misstog er... Den taktiken duger icke... Kom ihåg att mullvaden gräfver en mina, och gömmer sig umder jorden, medan lejonet fångas i jägarens nät... Stobege lyssnade med förvåning, blandad med intresse, till den djerfva qvinnans ord. Han fattade hennes hand och förde den till sina läppar... — Hvem är ni — utbrast han — ni, som kämer mig så väl? — Tst! någon kommer. Furstinnans slafvar återvände nu, bärande en silfverbricka hvarpå stodo tvenne glas och en krystallflaska, fylld med Cyperns drufvor. Furstinnan vinkade, och slafvarne drogo sig tillbaka ill det yttre rummet. Derpå fyllde den maskerade danen de båda glasen, och klingade med öfversten. — En skål för hämnden! — sade hon. Hennes röst darrade, då hon uttalade detta ord — hen1es barm häfde sig våldsamt... Hon upplyftade skägget vå masken, och öfversten varseblef derunder tvenne förjusande rosenläppar... — En skål för hämnden, ja — sade öfversten, sedan lan tömt sitt glas — men på hvem vill då ni hämnas, rackra mask? (Forts.)