Aftonbladet – 6 maj 1854, sida 2

jänsibinitvntetnika verka på spelets gång. Stobåe vann nu... vann oupp hörligt. Han hade inom en kort stund återtagit allt hvad ha förlorat, och det med ränta till. — Fresta nu icke lyckan längre — hviskade honon fruntimmersmasken i örat — utan lemna sällskapet till vidare. Er arm, om jag får be. Öfversten stoppade sina penningar på sig, och ste; upp, för att bjuda den sköna okända armen. — Ni är min goda engel — sade han med förtjus: ning. — Ni ensam har varit i stånd att bringa mig lycka — Tror ni det? — sade masken med en ton, som ljöd nästan bekant i öfverstens öra. I detta ögonblick kände han sin arm vidröras, Kilstedt gick förbi, i det han hviskade: — Det är hon, om hvilken jag talat. Sök att vinna henne. Öfversten såg sig om, men vännen var försvunnen i hvimlet af öfrige gäster. — Hvem är ni, vackra mask? — återtog öfversten, i det han vände sig till sin följeslagerska. — Er röst förekommer mig icke obekant... — Ni misstager er säkert — afbröt hon. — Jag känner er, men ni känner ännu icke mig. — Det der låter sällsamt. Låt oss sätta Oss, om ni behagar... Se här ett kabinett, der ingen finnes som kan höra oss... Vill ni följa mig. — Hvarför icke. Jag har intet skäl att frukta er... och ni å er sida skall måhända finna er intresserad af hvad jag kan säga er... De båda maskerna hade inträdt i kabinettet, hvars dörr de lemnade halföppen. Furstinnan skickade bort sina båda slafvar, för att hemta förfriskningar, — Ni retar min nyfikenhet — återtog öfversten, då de blifvit ensamma. — Ni känner mig således? — Mycket väl. Ni är tapper ända till oförvägenhet, ridderlig och öppen ända till godtrogenhet, hittills sträng I edra seder ända till pedanteri. Öfverdrifterna iedra förtjenster äro edra fel. Dessa hafva ofta varit nära att störta er, men lyckan har hittills låtit er gå segrande ur striden. Öfversten log bittert. — Ni har rätt — sade han. — Jag hör, att ni vet vem jag är. Men i ett misstager ni er, vackra Circe... — Och hvari då?