Aftonbladet – 6 maj 1854, sida 1

—— Bland de många förtjenstfullla yttranden som under behandlingen af tullfrågan inom de särskilda stånden afgifviits, anse vi oss förreträdesvis böra fästa våra liäsares uppmärksamhet på hr Askers anförande i boroarståndet förliden torsdag, angående verkningarne af förbuden och de höga skyddstullarne. Detta anförande är genom den skärpa . omdömet och den klarhet i framställningen, för hvilka det utmärker sig, särdeles egnadt att öfvertyga de ännu tviflande om de olycksoringande verkningarne af prohibitiva tullagar och skall utan tvifvel läsag med stort nöje. Det är af följande lydelse: Ändamålet med tullafgifter i allmänhet kan antagas vara dels att förskaffa staten en behöflig, men måttlig och efter omständigheterna reglerad inkomst, och dels att emot öfverlägsenhet i medtäflan skydda inhemska näringar under dessas utvecklingsperiod, derest sådant må anses af nödvändighetem undantagsvis påkalladt. Om lagstiftningen går längre, förfelar den sitt ändamål. De fimnas visserligen, som i tullagstiftningen vilja uppställa hinder för ett folk att lefva öfver sina tillgångar, men bittills har ingen lagstiftare förmått lösa detta problem. Lefnadssättet rättar sig vanligen ef:er folkets bildningsgrad, sjelfständighetskänsla och moraliska värde. I dessa hänseenden gifves ingen tillförlitligare gradmätare än civilisationen; tvångslagar blifva dervid icke blott onyttiga, utan rent af skadliga. Sådana äro ock verkningarne af vår tullagstiftning med sina direkta och indirekta förbud. De uppmuntra till lagbr:ott på .samma gång som de hämma det fria utbytet af varor, hvarpå utvecklingen af alll industri så väsendtligen beror. Höga tullafgifter och införselsfförbud gagna icke i något hänseende: derigemom regleras hvarken individens eller statens hushållning. Slösaren är alltid uppfinningsrik mog, att trots alla författningar: utarma sig på utlandets produkter och såmedelst frånhända landet en del af den vinst, man genom prohibitiva påbud ville fjettra vid fädernejorden. Genom tulllagstiftningens öfverdrifter göres lurendrejeriet till ett yrke, som i allmänna tänkesättet undergräfver aktningen för lagarna, till skada både för den ärlige affärsmannen, som icke vill bryta dem, och för staten, som går miste om en betydlig del af sina tuallinkomster. Smugglaren, sjelf lagbrytare, nmoåste, för att listigt kunna bestjäla staten, i ssin tjenst uppamma lika djerfva lagbrytare scom han, och på detta sätt slår demoralisationaens kräfta allt djupare rötter hos nationen. Den som i detta fall icke tvekzar att kringgå lagarne, blir småningom förtroggen med den samvetslösa konsten att gäcka dem äfven i andra. Brottmålstabellerna haffva ock sina siffror, som tala ett språk vid sidan af siffrorna i tulltaxan. I sanning! Det är föga hedrande för vårt tidehvarf, sorm kallar sig upplysningens, att med prohiboitiva tullagar våldföra den allmänna rättskänsllan och bringa den allmänna rättssäkerheten i fara, endast för att, såsom det heter, skydda vissa näringar, som långt för detta bort och kunnat ega det bästa och osvikligaste skydd i en, af konkurrensen naturligen framkallad och alltmer fullkomnad industri. Man förespeglar väl, dels att staten i sednare fallet skulle få vidkännas en betydlig minskning af sina tullinkomster och dels att våra inhemska fabriker och näiringar för sitt bestånd behöfva förbuden och dee orimligt höga tullsatserna. Men bekräftar erfarenheten dessa påståenden? Bevisar ej det jemförelsevis obetydliga, tullagstiftningens liberala anhängare under en lång årsföljd småningom lyckats afpruta på de orimliga förbuden i ord och siffror, att statens inkomster sedermera snarare ökas än minskas, att de inhemska näringarne snarare förkofras än förtvina? Våra fabriker och näringar behöfva derföre icke något annat s. k. skydd, än det som den frigjorda handeln och den till lif väckte konkurrensen af sig sjelfve framalstra. Denna grundsats förestafvas både af rättvisan och statsklokheten, men icke vinnes någon industriell förkofran genom förbud till fördel för de enskilda intressena, som genom skickliga inslag i riksdagsmachineriets randiga väf hittills lyckats och äfven vid detta riksmöte sannolikt lyckas att öfver höfvan beskatta den öfriga nationen. Erfarenheten har längesedan ådagalagt, att prohibitivsystemet, på samma gång det minskar statens inkomster och demoraliserar folket, frambringar en konkurrens emellan smugglare och fabrikanter, som i mer än ett hänseende skadligt inverkar på affärslifwet i det hela, men att deremot en fri handel, grundad på moderata tullagar, som kunna efterlefvas och derföre måste respekteras, mwedför den lagbundna ordningens välgörande och nyttiga följder till det helas båtnad. De fabriker, som behöfva monopolier för sitt sjelfbestånd, kunna gerna undvaras. Detta skyddsbehof lägger ålltför tydligt i dagen antingen attderas ledare icke äro fullt skicsliga att bjuda konkurrensen spetsen eller ock att de icke äro belåtna med måttlig vinst, som derföre genom varans fördyrande måste fyllas ur folkets fickor. I detta hänseende bekymrar man sig föga om folkets förmåga att uthärda beskattningen. Deremot visar prohibitismen en beställsam omtanka för faran af nationens utarmande derigenom, att landet skulle, såsom man föregifver, öfversvämmas af utländska fabrikater om förbuden borttagas; men det vissa är, att prohibitivsystemet, i bredd ned taktiken att beskatta landet, icke förmår motverka hvarken lyxen eller slöseriet och dymedelst föra lefnadssättet inom klokhetens tillbörliga gräns. Lika litet torde kunna jäfvas; påståendet, att fördelen för den, som gynnaas genom förbuden, endast kan vinnas på dden enskildes bekostnad och följaktligen tilll det allmännas skada. i Det är ett eget och besynnnerligt tidsfenomen, att man med den envrisaste ihärdighet försvarar och bibehåller prrohibitivsystemet, hvarigenom vissa fabrikante2r erhålla monopolier, som utestänga all amnan konkurrens än den, som smugleriet på laglöshetens fält Låda 2 man daramant fannit ondt att nt