Aftonbladet – 4 maj 1854, sida 2

stå nu vid sjelfva trösklarne till ett vidtutse. ende krig; för honom öppnades en anrva dörr — det var den eviga fridens. Vi fi icke ännu lägga ned våra vapen; han ba nedlagt dem för alltid. Evile hans stoft uti frid, här i den främmande jorden! Det är dock en tröst för oss, som här måste lemna honom efter oss, att veta, att det icke är fiender, utan vänner, som trampa på hans graf. Det är icke blod som här på denna fridens strand skall fukta den, utan måhinda någor deltagandets tår. Och vi andre, vi efterlefvande, som nu gå farorna och döden till mötes, måtte vi redan här vid denna vår ungs väns graf påminnas, att sjelfve en hvar hålla oss beredde, ty ingen vet tid och stund, som Herren har satt i sitt allvisa rådl — — Sedan talet var slutadt gick processionen, med kistan i spetsen, ut på kyrkogården, der den döde jordfästades på vårt svenska vis. Grafven är alldeles bredvid de poprplar, som öfverskugga presidenten L:s graf. Deras prest hade utsett denna plats. Sedan soldaterna kastat igen grafven, satt.s derpå en huggen sråsten (den de sjelfve medfört) ned löjtnant Freedlands namn och dödsdag. Efter jordfästningen saluterades 3:ne salvor med handgevär, hvilkss mynningar, då sketiten aflos sades, voro riktade ned i grafv.n. Detta smattrande farväl vid grafbrädden, framljungadt ur 40 bössmynningar, var för högljudt, för att kunna kallas andäktigt. Krutet är, 1 mitt tycke, en för profan sak, för att få hafva en röst med vid grafvarne, der endast mulen borde få tala. Således här på vär lilia ö hvilar nu sonen rån det stora ölandet i vester. Det var Vesterhafvets vågor som sköljde den strand, der Dans vegga stod; — det är Östersjöns vågor som skölja stränderna kring hans graf. Han lyttade ju endast den uppgående solen någo