Aftonbladet – 4 maj 1854, sida 2

du varit med och sett detta utomordentlig lysande och imponerande tåg. Det var er sorg i rödt; — idel röda uniformer. I spetsen gingo hornblåsare och trumslagare, spelande en sorgmarch. å skred tåget, m;cke långsamt, med oupphörligt förnyade pauser, fram genom vår stilla allvarliga furuskog, upp till vårt lilla kapell. Den 20-årige döde var son af en af de förnämsta familjer i England, hvarföre hela ceremonicn måste tillgå på det fullständigaste och praktfullaste. Inga ordenstecken såg jag till; ynglingen hade icke hunnit förvärfva några sådana; de voro också här helt och hållet öfverflödiga. Då processionen kommit till kyrkogårdsporten, gick deras prest, klädd i den hvita engelska messskjortan (surplice), den: till mötes, ledsagande tåget fram i koret, der den i vårt tycke helt simpelt, men, som det påstods, af mahognybräder gjorda kistan nedsattes på en katafalk ramför altaret. Vi hade bundit en krans af vintergröna och hvitsippor, hvilken var lagd illreds på altarringen. Då kistan blifvit ställd på katafalken, tog en af de närmast stående pfficerarne kransen och lade sen på kistan; — det såg rätt vackert ut. Jag behöfver väl cke nämna, att öns befolkning icke hade försummat att mangrannt infinna sig, om icke åsom deltagare, åtminstone såsom åskådare. Alla bänkar 1 kyrkan voro fulla, och läktaren ikaledes. Att döma af den allmänna rörelsen bland de engelske åhörarne, måste pretens tal, hvilket framfördes långsammare, nögre och tydligare, ön de öfriga bönerna, nafva varit mycket vackert och gripande. En Af mina följeslagerskor, som förstod språket, itergaf sedan hufvudinnehållet och tillämpningen af talet ungefär sålunda: Det blef alrig den nu döde ynglingen beskärdt att få draga sitt svärd till fäderneslandets försvar, auru han än brann af längtan derefter. Vi