Aftonbladet – 2 maj 1854, sida 3

den ehristliga tro som kan frukta något för oss och religionen, ja, som kan annat än hoppas mycket af de mosaiska trosbekännarnes trädande:inärmare sam? band till värt statsoch samhällslif, värt sällskapslif, vära hus och hem: Mä de komma, mä de komma oss allt närmare, ja så nära att de bli fullt våra en dag! Men det skola de bli när de rätt lära sig känna höjden och vidden och djupet af den kunskap som i J. Ch, fördold är, när de lära fatta den herrlighet och glädje, det ljus uti känsla och förständ, uti begrepp öfver allt lif, vare sig historia, natur, menniska, Gud, det förfarna och det tillkommande, som blifvit oss christna till del genom tron på honom och lifvet i honom, som judiska folket gifvit oss — på den menskliga sidan — men som blott en del af dem ännu erkänt?), och den öfriga delen icke erkänner kanske hufvudsakligen derföre, att vi afhällit dem ifrån att komma till honom, emedan vi behandlat dem så okristligt. Huru kunna de erkänna kärlekeos Herre, då hans bekännare utmärka sig genom kärlekslöshet. Bort denna! Låt oss gå dem till mötes i den fulla känslan af värt kristliga lif och medvetande, med hjertat varmt bäde af deras folks forntida storhet och af vär egen rikedom. Lät oss öppna för dem icke blott alla vära städer, utan äfven vära hjertan, vära hem och vårt vetandes kamrar, och bedja dem vara välkomna till allt hvad vi hafva bäst; ty stor, ovärderligen stor är den rikedom, som vi genom dem undfätt, och stor den som skall bli deras, när deras fuilhet inkommen är, och äfven Jerusalem genljuder af de kristnes Hosianna! De svenska judarne ha särskildt förtjenat svenska medborgares aktning och förtroende som medborgare. Det erkännande de derföre begära är icke mera än billigt och rätt. De kunde äberopa högre rättigheter än de, som nu äro föremäl för riksständens diskus sion, och hänvisa oss på större samhällens förfarande mot judarne i nyare tider. Om vi icke kunna handla så stort som dessa, så låt oss icke handla småaktigt. Och om vissa förhål landen i vårt land fordra att för ögonblicket inskränka medgifvanden, hvilkas rättvisa vi dock måste erkänna ), så lät oss icke göra det sä, att vi må förtjena före bräelsen af en karghet och njugghet, som — vi älska att förebrå dem, men som de hos oss ingalunda bevisat, utan fastmera motsatsen. ) När Gud ger ett folk tillfälle att öfva rättvisa p: ett stort och kristligt sätt, så borde dess hjerta slå högt dervid, och det borde akta sig att försumma ti den och stunden. Yerldshistorien antecknar det der efter bland sina stigande eller sjunkande folk. Ännu stär oss valet öppet i förhållande till det folk, som vi hittills behandlat som styfbreder, ehuru dess medlemmar icke bevisat oss annat än godt. Lät oss gå dem till mötes med redligt erkännande och öppet hjerta, lära dem att högakta och älska oss. Så skola vi göra dem till vära medborgare, kanske en dag till våra trosförvandter och bröder. En annan väg dertill gifves icke. Men denna är värdig oss och dem. F. B. 3) Den första christna kyrkan utgickaf?judiska folket. Den fraction af folket som korsfästade Jesus var troligen icke större än den som utgjordes af hans bekännare. Större delen af folkets brott var en likgiltighet för det högsta som — (ehuru de derföre från århundrade till århundrade måste bära verldshistoriens dom) jag fruktar att wi icke ha rätt att förebrå dera. Vare dermed huru som helst — Christus grät öfver Jerusalem och sökte vinna dess folk genom välgerningar Hvad ha vi gjort, hvad göra vi för att vinna judarne till christendomen ? 4) Så t. ex. synes svenska allmogens ännu rådande fördomar mot judarne och obekantskap med dem som ett giltigt skäl att ännu dröja med medgifvande af fri bosättning på lands bygden. Och Ridderskapet och Adelns beslut att för det första öppna för de i Sverige födda judarne alla Sveriges städer torde innebära en klokhetsåtgärd, som gör judarnes emancipation i vårt land möjlig nu, och möjlig i än högre grad framdeles. I de länder, der judarne fritt få bli jordcgare, ha de visat en stor förkärlek för åkerbruket, äfvensom de betydligt verkat till dettas förkofran. I de länder, som omfattat judarne med kristligt sinne, ha de visat sig som landets vänner och välgörare. Så i Holland, Tyskland, Danmark. Mosaiske trosbekännaro i Kö penhamn ha skänkt 260,000 riksbanksdaler till kristna kyrkor och skolor i staden. Den bekante bankiren Meijer skänkte till universitetet samt välgörande stiftelser i Köpen hamn summor, som belöpte sig till 380,000 rdr sv. rgs. År 4813 skänkte judarne i Danmark 410,C00 riksbanksdaler till Fredrikshospitalet. Juden Pincko i Amsterdam skänkte större delen af sin ofantliga förmögenhet till kristna kyrkor och goda stiftelser i staden. (Särskildt skänkte han 400 silfver riksbanksdaler till hvarje prest i städerna Haag och Amsterdam.) Vid Hamburgs brand år 4842 blef juden Salomon Heijne stadens förnämsta välgö rare. Vi inskränka oss till endast dessa exempel bland många. I Sverige, der judarne icke blifvit behandlade med särdeles liberalitet och i följd deraf icke kunnat förkofra sig eller utmärka sig på stort vis, ha de likväl vid mångfaldiga tillfällen gifvit tillkänna sitt medborgerliga sin nelag tör land och folk. Der kommunala ärenden blifvit dem anförtrodda ha de vårdat dem lika exemplariskt som de vårda sina egna kommunala angelägenheter. Vi värdera flera af dem som läkare och menniskovänner. Många utmärka sig genom enskild och; tor välgörenhet, sednast för Stockholms genom farsoten lidande familjer och barn. Några af de betydligaste bidrag, som fruntimmers föreningen för dessas vård fått emottaga, komma från — judar. Judinnor äro med bland skyddsmödrarna.