Aftonbladet – 2 maj 1854, sida 3

motion om ätskuiliga törändringar 1 den nuvarande tullbevillningen, och detta anförande jemväl en och annan gång blifvit äberopadt uti tidningsartiklar, sam: en förmodan på grund af dessa omständigheter blifv.t från flera håll till mig framställd, att jag vore författare till de ledande artiklar, som rörande samma ämne förekommit i Aftonbladet, så anhäller jag ödmjukast att härigenom få nämndt, att detta icke är förhållandet och att jag icke skrifvit eller på förhand sett innehället af någon bland dessa artiklar sedan riksdagens början; instämmande för öfrigt i mång: fall med de äsigter desamma innehälla. Stockholm den 2 Maj 1854. L. J. Hjerta. Judefrågan. Från den utmärkta författarinnan med den välkända signaturen F. B. hafva vi mottagit följande uppsats i frågan om utvidgade rättigheter för mosaiska trosbekännare i Sverige: Sursum Corda. Rätt och Sanning. Kung Oscars valspråk. Om jag vore riksdagsman, och dagligen lefde un der bräket och tryckningen af riksdagsmachineriet med alla dess utskott och afdelningar, betänkanden och betänkligheter, stadgar, paragrafer och omstän digheter, så vet jag icke huru det blefve mig till mods eller till hjertat, eller om jag skulle få mycket med och hjerta i behåll; men visst är att nu, då jag ieke är riksdagsman, icke dagligen lider af tryckningen af vårt riksdagsmachineri, så lider jag stundom af att se mängen fräga vid riksdagen icke behandlas på ett höghjertadt, på ett hjertstärkande sätt, då den likväl hörer till stora menskliga förhållanden. Frågan sjelf inklämmes under diskussionen i allt smärre proportioner, och denna, i stället att likt en ädel flod, svällande af bergströmmarnes vatten, befriande bära stör:e och smärre farkoster ut i verldshafvet och verldshandeln, synes småningom glömma sitt höga ursprung och sitt stora mål, fördelar sig i små bäckar och rännilar, eller — försinar i sanden ). Nägot liknande synes på väg att inträffa i dessa dagar, under riksdagens behandling af frågan om utvidgade medborgerliga rättigheter för mosaiske trosbekännare inom Sverige. Det har ej felats — isynnerhet inom vissa stånd — röster som förordat saken med klart förstånd, välvilja, äfven ridderlighet och kristligt rättsinne, och ett stånd isynnerhet — borgareständet — som genom ständig beröring med judarne inom affärslifvet är bäst i stånd att känna och värdera de mosaiske trosbekännarne i vårt land — borgareståndet har röstat i frågan med stor liberalitet, på grund af medborgerlig rättvisa, och ekonomisk fördel för landet; det har icke vid riksdagen felats röster, som i denna fråga bekämpat fördomens, tröghetens eller klenmodets argumenter— om kraftigt nog, om segerrikt med afseende på frågans utgäng, är i denna stund mycket skäl att betvifla. Men — finnes då intet i historien, och intet i våra hjertan, i vårt medvetande som kristligt folk, som borde leda oss att försätta frågan på ett högre gebiet än blotta nyttans eller skadans för ögonblicket och för staden eller landsbygden, nägot som borde mana oss att vid dess afgörande rådfräga — eviga sanningar, eviga vissheter?! .... Det handlar här om ett folk med den märkvärdigaste historia af alla folk pä jorden, en historia full af under, full af mer eller mindre omedelbara meddelanden från verldens högste styresman till det folk, som han bland alla utvalt att blifva bäraren af hans ord och uppenbarelse till menskligheten; ett folk som frambringat troshjeltar sådana som Abraham, Moses, domarena och profeterna; troshjeltinnor sådana som. Mirjam, Judith, den storsinnade Maccabeernas moder, och Maria den välsignade, och slutligen — vår frälsare Jesus Christus och hans apostlar! Ett folk som gifvit verldea en litteratur sädan vi ega den i — Bibeln, der den för alltid införlifvat sig med våra böner, med våra sånger, ja med hela vårt andliga lif! Det handlar om ett folk, som sednare, under osägliga förföljelser och lidanden bland alla folk, lik väl bevarat sin tro, sin kraft och till stor del äfven sin fromhet; som midt under förtrycket förmått resa sig till verldsborgerligt anseende och förtjena förtryckarnes aktning genom dess obestridliga värde och förtjenst, äfven som medborgare i de länder der de bosatt sig ?), ett folk som enligt Skriftens ord, sin och äfven vår tro, ännu gär en stor och herrlig framtid vill mötes, när dess förvandlingstimma inträdt och dess fullhet kommer. Det är en liten hop af detta folk, som bosatt sig bland oss, och under en tidsföljd af år här redligen födt sig med sina händers arbete, aldrig betungat staten eller staden med sina behof, aldrig (så har jag hört försäkras af flera aktningsvärda domare) blifvit tilltalade för brott inför vära domstolar, aldrig visat nägon ovänskap eller vällat någon orolighet, utan tvärtom alltid bevisat sig som goda medborgare, fridsamma, flitiga, kloka, barmhertiga, icke blott mot sina, utan äfven mot vära fattiga, ja, i mänga gerningar bevisat sig säsom praktiska christne — det är denna hop redliga och goda medborgare, som hittills inskränkte inom 3 å 4 städer i värt land, nu begära mera utrymme, större tillfälle att verka och gagna i det land som de kalla sitt fosterland; det är folket af en sä stor forntid — sä oförvitligt i sitt närvarande lif, och med ett sä stort löfte för framtiden, som begär af oss denna rättvisa, denna frihet, och vi — äro ännu ovissa om vi skola jaka eller neka, eller jaka och neka på en gäng. Nägra säga tvärt nej; flera säga ja, men med vilkor och förbehäll, som göra medgiften mera föröd mjukande än hedrande. Man vill medgifva åt dessa afkomlingar af jordens märkvärdigaste folk, ät denna lilla hop goda medborgare rättighet att bosätta sig i nägra af vära städer, men icke uti andra. Man behandlar dem som vilda djur, hvilka mäste hällas i afskiljda rum af parkens egare. Och det torde ha förundrat mänga liksom ins. att höra dessa tal om fara för oss och vär religion från det bland vära riksstind som kallar sig det andliga ståndet. Men svagt mäste det andliga lif vara, föga stark oeh djup 1 Något liknande har i dessa dagar inträffat under riksdagens behandling af frågan om ökadt anslag tl utvidgning af Slöjdföreningens skola. Detta anslag, så förträffligt och storsinnadt, förordadt af grefve v. Platen, samt understödt af flera utmärkta män inom riksstånden på et sätt, som man sannerligen kan kala hjertstärkande, har dock fått en utgång som kan liknas vid ett försinande. Riksstånden ha nästan med acklamation beviljat ett årligt anslag af 30,000 rdr rgs för teatern: men det ökade årliga anslaget af 45,000 rdr rgs, begärdt för utvidgning af Slöjdföreningens skola — en anstalt af så stor, obe stridlig och påtaglig moralisk och industriel vig, — har blifvit nedprutadt till 3000 rdr!! 2, Pet har ofta yttrats vid riksdagen att judarne alltid förblifva såsom främlingar i de kristnas länder. Bet torde vara af intresse att bäröfver höra tvenne konungars intyg gifna för icke längesen: I mina Nederländer, yttrade konungen af Hollanc för ett par år sedan offentligen, äiro många judar i sta tens tjenst, och jag kan blott glädja mig deröfver. Di ha alltid bevisat sig som trogna och nitiska med! orgar och de bästa vänner till mitt hus. Mina stater ha allti varit för dem en öppnad tillflyktsort, och de ha på de mest berömvärda sätt visat sig tacksamma härför. Då en deputation af judarne från Algier tackade frans männe.s konung, Ludvid Filip, för de frioch rättighe ter som han der beviljat dem, yttrade konungen: Jag beviliade icke en gunst, utan jag godtgiorde e1 orättvisa, då jag straxt efter mitt uppstigande på tronet gjorde israeliterna jemnlika med deras öfriga landsmän Judarne hafva en dem egen och alldeles ovanlig förmåg att tillegna sig civilsationen just i den skapnad denn bar vti den stat, som blir deras andra fädernesland. trots af Sn relig on äro de fransmän i Frankrike, engels män i England, tyskar i Tyskland; till och med de na tionella felen blifva deras.n Konungen kunde ta tillagt, att deras kärlek till de adoptiva fosterlandet går derhän, att den i krigstider lå