Aftonbladet – 2 maj 1854, sida 2

——— LA stinnan visste icke hvarföre ... men hon kände sitt hjerta beklämdt vid åsynen af denne man, som hennes make kallade för vän. Han ingaf henne icke något förtroende . . . Det var henne som hade en ond ande med honom tagit sitt inträde i deras boning. Öfverstens förhållande mot sin hustru fortfor att vara höfligt, men kallt. Under måltiderna talade han sällan, utom med Kilstedt, hvilket alltid skedde på tyska, ett språk som öfverstinnan icke förstod... Djupt sårad i sitt innersta drog sig Catharina tillbaka, likt sensitivan, vidrörd af en omild hand. Hennes sjuklighet gaf henne dessutom anledning att stänga sig inne på sina rum, hvarest hon i barnens jollrande tillgifvenbet sökte den enda tröst för sitt krossade hjerta. Öfversten med sitt sjuka sinne var sålunda helt och hållet öfverlemnad åt f. d. löjtnantens demoniska inflytande. Vi återfinna de båda vännerna en skön Septemberafton under den lummiga kronnan af en lind i trädgården vid Ekeryd. Öfversten satt som vanligt tyst och dyster, med hufvudet lutadt mot handen, då Kilstedt ur vinflaskan som stod på bordet framför dem fyllde hans glas. — Nej Stobee... det här duger ta mig dj. icke — sade han. — Melankolien är en furie, som måste förjagas på ett eller annat sätt, eljest tar hon lifvet af dig. Drick, tappre öfverste, ty hvad du må säga, så är detta dock en drufva som duger. — Du vill narra mig att dricka — mumlade öfversten. — Ack min vän... du är glad och lycklig du... Du är i besittning af sinnets tillfredsställelse, ett godt samvete . . . själens lugn... Jag deremot... jag eger intet af allt detta... Drick, säger jag! Det du söker finnes i drufvans purpur. . . — Menar du? — Ja. Der finnes tillfredsställelse, lycka lugn... Ser du denna fraggande vätska! -han höll flaskan upp mot dagen — i den bor en gud, som kan dränka din hjertesorg . .. Hvaröfver gräma vi oss, vi arma dårar... Öfver misslyckandet af våra planer, öfver våra hustrurs trolöshet, öfver förtryckarnes hån, öfver dygdens undergång, öfver lastens, brottets, förräderiets triumf... Bah! några klunkar ur denna flaska, och man ger fan hela strunten ... — För ögoublicket ja... men sedan vaknar man ur ruset . . . och illusionerna äro försvunna... Allt det der lär ju blott köttets tillfredsställelse ,.-.