Aftonbladet – 1 maj 1854, sida 3

AV VU 8 mv AAA FAM ML 2111Vv1 nunungens befallningshafvande härstädes den 20 deennes hållna entreprenadauktion för uppförandet af ettt cellfängelse i Götheborg, stannade byggmästarne Krräger och Rapp för lägsta anbudet af 142,000 rdr bkoo. BLANDADE ÄMNEN.. Waxholms fåstning och ryska örlogsånganren lerkules. Åren 1836 eller 37, vi erinra oss icke hvilketådera, försiggick en emellan de nordiska hofven öfverrenskommen större triangelmätning. Chefen för den ryska afdelningen hette — bediraga vi oss icke — Schubert. Under det att arbetet skred framåt, närmade expeI ditionen sig äfven Stockholms skärgård; hvarvid Schubert annoncerade sin önskan att besöka hufvudstaden. Nu gifves det en gammal, en urgammal kommen; I dantsorder för alla svenska fästningar, att intet krigsfartyg, tillhörande fremmande nationer, får utan 1onungens särskilda tillstånd passera förbi dem och in i det inlopp som fästningen afser att bevaka. Samma princip lärer vara regel för alla kustfästningar inom hela Europa. Vid Schuberts anmälan, afsände konung Carl XIV Johan äfven genast en befallning till kommendanten på Waxholms fästning, major Panchen, att låta JHerkules, chefsfartyget för expeditionen, obehindradt; passera fram, så snart det anlände. I Men detta konungens serskilda tillständ befrriade licke fartyget från andra äligganden, dett. ex.. att dreja bi under fästningens vallar, intilldess det IhunInit underrätta kommendanten om sin ankomst och förevisa erforderliga skeppshandlingar. En vacker dag anländer ett örlogsångfartyg. Den Tryska flaggen tillkännagaf väl hvad natiom det tillhörde; men alldeles icke att det var Herkules som egde rättighet att inpassera. Kommendanten var sjelf ute på vallarne. Han var en rigtig soldat, i sin tjenst kort om hufvidet, beslutsam och kall. Han kände sina pligter — och inskränkte sig till dem. Utöfver dem visste han också alltför väl att han icke egde nägon makt. Hans heder gick alltid parallelt med hans skyldigheter, och hans uppmärksmhet i bredd med hans ansvarigshet. Inom armeen hade hans namn samma gehör som ett godt sabelhugg. Artilleribefälhafvaren var då en löjtnant Schneicdau, en liflig, rapp och beslutsam ung man, en god artillerist och en god kamrat, omtyckt af. truppen, älskad af vännerna. Så snart den. ryska ångaren befann sig inom det vanliga hållet och ej gjorde tecken att stanna, anropades den; men utan att derät lemna någon uppmärksamhet. Enligt häfdvunna bruk och vanor nationer emellan, innebar fartygets handlingssätt icke blott ett underlåtande af en pligt, utan äfven en uppenbar skymf mot den öfver fästningen svajande svenska flaggan. Panchån strök sina grå mustacher, och Schneidau betraktade honom forskande. Gör er skyldighet, hr löjtnant, befallte Panchn. Schneidau riktade sjelf kanonen. Hvarje svensk har godt öga och tager alltid säkert korn, gäller det att skjuta på något som rör sig under täckmanteln af den ryska flaggan. pFyr!a Det var ett prejskott. Kulan flög tätt akter om fartyget. Men ryssen tycktes ej förstå meningen. Skoflarne arbetade, och fartyget fortsatte sin kurs Panchen strök sig ännu en gäng om mustacherna, och Schneidau såg ännu en gång upp på honom. Panchen nickade bifall. pFyr!a Andra prejskottet sände kulan tätt framför fören. Liksom en haj rullade den i vattenytan och försvann samt hoppade väg från våg längre mot land. Men ängaren förblef döf. Var det hån, var det förakt? Lika mycket. Ingenting syntes emellertid vilja äterföra den till sin pligt. Panchen kastade en blick af stolthet utåt sjön. — Några sju tunnor tusan rullade öfver den gamle krigarens läppar. Schneidaus hjerta klappade af frisk otålighet. Skulle han väl en gäng i sitt lif få aflossa en kula i skrofvet på ett ryskt krigsskepp? Det var en tanke som elektriserade honom. Ser löjtnanten hjulhuset? frågade Panchen. Redan observeradt. Tag sigte på det, löjtnant., Redan gjordt., aLåt då gå!n Fyr!n Skottet dånade, kulan rullade ut, och i samma ögonblick flög hjulhuset på fartyget i spillror. Nu blef det lif och rörelse på däck. Nästa ögonblick sköt en slup ut derifrån, och en officer steg i land. Förd till kommendanten; mottogs han efter omsttändigheterna. Officeraren upplyste att skeppet var Herkules, :som egde tillstånd att passera. Panchen ryekte på axlarne och beklagade att han ej derom blifvit i vanlig ordning underrättad. En qvart efter sedan besagde officer återvändt ombord, styrde tvänne mindre slupar ut; den ene från Gerkules, den andre från fästningen. I den förra syntes samma officer, som nyss samtalat med kommendanten; i den sednare befann sig Schneidau. Gossar, tilltalade han sina roddare, ni vilja väl icke låta ryssarne hinna före oss fram till hufvud:staden. Kommen i håg — j ären svenskar. , Nu uppstod också en strid, icke med kula och kirut, men med åror. Svenskarne sjöngo en lustig sjömaansvisa och årorna gingo i takt. Slupen flög fram öfver vågorna, och snart nog lkemnade de den ryska båten långt bakom sig. Anländ till hufvudstaden, hastade Schneidau gemast ill grefve Brahe; men ehuru sent på aftonen var ;refven ännu hos konungen. Schneidau vände då ina steg dit och träffade grefven, som, då han fick feta hvarom rapporten handlade, genast införde hoom till konungen. Konungen åhörde noga hans berättelse. Då Schneilau kom till tredje skottet, tvekade han huru han skulle bäst lägga sina ord. Nåväl, afbröt konungen honom otäligt, träffade wulan hjulhuset, träffade den väl...n Hjulhuset krossades, ers majestät. Bra, Schneidau, mycket bra. Helsa kommendlanen och säg honom, att han gjort sin skyldighet ssom n karl och att jag är nöjd med honom: När Schneidau utgick ur konungens rum, inträdde . audienssalen officeren från Herkules. Historien spridde sig snart till allmänheten, och sjorde den tiden ett ganska stort och entusiastiskt uppseende. Panchens namn var på hvars mans mun en icke så kort tid. (Ö. K.) ot RH I OO Om Of ss KF ww HANDELS-UNDERRÄTTELSER: VEXELKURSER. HAMBURG d 94 Anril Dario ZI m 4003, LL . sAN2,