-— komli t de hemska, förvildade drageti. Under några ögonblick betraktade Kilstedt under tystnad den sofvande. Vakterna hade stannat vid dörren, hvarest de qvarstodo orörliga. — Han sofver ... han drömmer, — -mumlade Kilstedt för sig sjelf. — Drömmarne synas dock icke vara oskuldens . . . och icke heller är det någon engel, som står på vakt... ha, hal... Det är en välgerniog att väcka honom... — I morgon, stackars kamrat, skall man roa sig med att göra dig ett hufvud kortare ; . .. det är ruskigt, förb. ruskigt... Men sedan du väl är död, så har du ingen nytta af de skatter, du ännu kan ega qvar.., Hvar månne han gömt sina penningar... Jag måste väcka honom, ty annarg kan det hända att jag icke får blifva hans arfvinge. ; I detta ögonblick spratt Gyllensten till och vaknade. Han satte sig hastigt upp, kastade det långa, oordnade båret tillbaka och fästade sitt stirrande öga på den fordne kamratens smilande och vidriga ansigte. T — Ah, är du der, satan! — ropade Gyllensten i det han utsträckte handen. — Nå, välkommen då! Jag går in på dina vilkor, blott du vill uppfylla mina .-.Se så, jag skall underskrifva kontraktet med mitt eget blod -..7 — Då är det bäst att du väntar tills i morgon — afbröt Kihlstedt med ett hånlöje. — Men kom tillbaka till dig sjelf, Gyllensten . .. Känner du icke igen mig? Tar du mig för satan, du ... för menniskans arffiende .. Men Gyllensten hörde honom icke. Han fortfor att yra, liksom hade en förskräcklig syn visat sig för hans blickar. -— Min själ tillhör dig, satan — fortfor han. — Jag begär icke att få lefva, jag begär endast hämnd ..:. hämnd på min bittraste fiende ... på honom som korsat alla mina planer, som trampat mig under sina fötter .. . ha! hämnd på Stobee .-.-. Kihlstedt. hade emellertid fattat sin vän i armen och ruskade honom eftertryckligt. Detta gjorde slutligen verkan. Gyllensten återkom småningom till sig sjelf och igenkände kamraten. Kiblstedt fattade hörnet af lakanet på den usla bädden -och torkade dermed mördarens fuktiga panna.