såsom en talare bakom honem yrkat, att förbjud bäde tillverkning och försäljning, men sådant vo omöjligt. Behofvet och vanan voro alltför starka a på en gång och med maktspräk försöka ett sådar medel, emedan man icke kunde lyckas att få förbi det ätlydt. Andra utvägar måste säledes påtänka: Ett sätt vore en dryg beskattning på konsumtioner Detta läte likväl icke sig göra direkt genom att alll för högt beskasta försäljningen; ty äfven det skull framkalla underslef, lönnkrögeri och andra lagbrott man hade således valt den indirekta utvägen att be skatta produktionen, hvilket alltid ytterst äterfaller p konsumenten; men för att beskatta produktionen ä det nödigt att söka koncentrera tillverkningen på si få händer som möjligt, emedan detta vore ett con ditio sine qua non för kontrollen. Sådant hade lyc kats i Norge, der man icke nu hade mer än nägr: och 30 brännerier, och i England, der man knapp hade mer än ett dussin. Här deremot hade mar 36,000. Men då man ville sträfva till detta mäl, så borde man akta sig för det sjelfbedrägeri, att ju icke ganska många rnbbningar i nuvarande förhällander och stora ekonomiska förluster mäste blifva en följc af en sädan öfvergång till ett förändradt system Talaren ville dock icke, i anseende till dessa enskilde olägenheter, säsom lagstiftare afstyrka reformen; mer -han önskade göra öfvergången sä dräglig som möj -lligt. I denna äsigt borde man söka förklaringsgrun. sIden till den af Kongl. Maj:t framställda proposition I hvaröfver man hört och läst så mycket sorl. Sär fskilda utskottet hade ansett sig kunna gå längre är Kongl. Maj:t och bland annat i det nu föredragna momentet, i motsats till Kongl. Maj:ts proposition, Jtillstyrkt att bränvinsbränningsrättigheten icke skulle vara fästad vid jorden. Talaren var äfven af der mening, att ett sädant resultat vore ganska nyttigt, ehuru han deltagit i tillstyrkandet om dess bibehälT lande, för att ej framkalla ett alltför stort missnöje Ihos det talrikaste antalet af jordbrukarne; men om d Rikets Ständer, såsom folkets målsmän, tilltrodde sig latt gå längre, så blefve detta på deras ansvar. Han befarade dock att brytningarne under tiden komme -Jatt blifva i samma mån större som man ginge tvärt -Itill väga. Skulle dock Ridderskapet och Adeln vilja frängå den kongl. propositionen, opinerade talaren -llikväl för den af hr von Hartmansdorff föreslagna rlinskränkning i afseende på de mindre bränneriernas lanläggande i städerna. Landshöfdingen grefve Posse, Knet, erkände grundfisatsen af bränvinshandteringens frihet såsom sann och Iriktig, men befarade att en alltför hastig öfvergäng skulle verka till tusentals menniskors fall. I det län som vore honom anförtroåt (Christianstads) vore beklagligen landtmannens hushällning hufvudsakligen ställd på bränvinsbränningen. -Till och med torpare aflönades genom att på husbondens jord få sätta potates, som sedermera afyttrades för bränvinsbränning. Måhända blefve härigenom 20,000 sådana tjenare I brödlösa. Talaren gillade ej hotet från Göinge, men förklarade öppet att han hade en stark fruktan för Idet missnöje och den oro, som blefve en följd af en brådstörtad öfvergäng. Han önskade reformen för framtiden, men pä öfrertygelsens väg. Härmed förenade sig friherre Akerkjelm och hr Harmens. Hr Ribbing, 4., bestridde deremot sistnämnde talares åsigter. I anledning af hr Gripenstedts yttrande ville han nämna, att han uppfattat den kongl. propotitionen ännu mera grannlaga, samt hade trott Kongl. Maj:t vilja ät Ridderskapet och Adeln och Bondeständet öfrverlemna att sjelfmant afstå från jordens förmenta företrädesrätt till en förderflig näringsgren. Han vore öfvertygad att Adeln, som nyligen med ett enhälligt ja röstat för betydliga anslag till landets försvar mot utrikes fiender, nu jemväl skulle lika enhälligt med sin röst bidraga att fördrifva en kanske ännu värre inrikes fiende. Talaren tillstyrkte bifall till utskottets förslag med hr von Hartmansdorffs amendement. Landshöfdingen grefse Mörner, Carl, vore ej ibland dem, som ville prisa utskottets betänkande. I stället att föranleda inskränkning i bränvinstillverkningen, skulle, efter talarens öfvertygelse, snarare en utsträck ning deraf blifva en följd. Han ansåg det vara särdeles vädligt att vilja flytta bränvinshandteringen frän landet till städerna. Alla smästäder torde derigenom utbyta andra näringar emot bränvinsbränningshandteringen, hvilket skulle öka demoralisationen och förvandla städernas invånare till dagdrifvare och supare, ännu mer än förhällandet vore för närvarande. Bränvinsbränningsrättighetens fästande vid jorden vore väl 2j ett privilegium, men hade likväl i hundradetals är ansetts höra till landtmannanäringen. Grefven tillstyrkte bibehällandet häraf och bifall till Kongl. M:ts proposition i denna punkt. —e Plenum den 26 April, kl. 6 e. m. Detta plenum, till närmare redogörelse hvarför vi återkomma, upptogs af debatten öfver 2 i särskilda utskottets betänkande om bränvinslagstiftningen, hvaruti stadgas att bränvinstillverkning skall vara tillåten endast under 2 månader om äret. Denna bekämpades ifrigt af tvenne reservanter inom utskottet, friherre Raab och hr von Hartsmansdorff, hvilka yrkade en utsträckning af 6 mänader årligen. Med dem förenade sig grefve von Platen B., frih. Tersmeden W. F., frh. Raab Carl, hr Hjerta L. J., hr v. Kock N. och hr Cederschiöld R. Ih., hufvudsakligen under anförande af statsekonomiska skäl. Deremot försvarades utskottets betänkande af hrr Braunerhjelm och Hjärne H., frih. v. Kremer, grefve Posse G., frih. af Ugglas G., grefve Lagerbjelke G., frih. Stjernstedt C., hr Dalmam W. F., och hr Stjernsvärd G. M., hufvudsakligen ur synpunkten att här vore fräga om ett öfvergängsförslag ; att man ej borde allt för tvärt införa fabriksbränningen för att ej lerigenom framkalla en reaktion till nästa riksdag; utt genom denna förändring, utskottets betänkande emväl i efterföljande punkter måste förändras och ela systemet sönderbrytas; att en mängd petitioner yrkat denna inskränkning; att K. M:t, som egde lagtiftningsrätt i denna fräga, i sin proposition till stänlerna förklarat sig icke vilja medgifva nägon längre oränningstid, samt slutligen, att, om bränningstiden atsträcktes till 6 månader, de förhatliga och förstörande bränvinsbränningsförbuden troligen hädanefter såsom hitintills icke skulle kunna undvikas m. m. Vid derefter af hr v. Hartmansdorff begärd vote ring bifölls utskottets förslag med 102 röster mot 45. Vid 3:dje S, som lyder: Bränvin må tillverkas antingen i större bränneri, der redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst får begagnas, eller i mindre bränneri, der endast enkel redskap af en till pannerymden begränsad storlek är tillåten, önskade hr v. Hartmansdorff att orden till pannerymden begränsad storlek skulle utgå, samt grefve Lagerbjelke, G., det tillägg, att mindre bränneri icke nå anläggas af annan än den som eger eller innehar mantal satt eller särskildt skattligd jord. Grefren ille ej att de s. k. husbehofsbrännerierna skulle upplomstra i städerna, utan trodde att landet t. v. kunde illstädjas att ensamt njuta den förmenta fördelen eraf. Med honom instämde hr v. Hastmansdorff, rih. Kremer, grefve Posse, grefve Mörner, hr Hård ch hr v. Kock, N., den sistnämnde likväl med det illägg, att den som under 1852 och 1853 i städerna töfvat bränningsrätt med enkel redskap, skulle få lermed fortfara. Ståndet biföll utan votering gr. Lagerbjelkes förslag, men afslog hr v. Kochs amandemang.