Aftonbladet – 27 april 1854, sida 1

Uti MM 16 af Svensk Författningssamling för detta år, utgifven den 22 sistlidne Mars, äsas två Kongl. M:ts reskripter af den 17 föritgångne Januari, kontrasignerade at justitieministern grefve Sparre, hvilka icke torde böra helt och hållet med tystnad förbigås. Jerigenom förordnas: 1:o att, sedan K. M:t befallt att underbeälet och vaktmanskapet vid inre bevakninen å straff. coch arbetsfängelserna å Långwolmen här vid Stockholm samt i Malmö skall ills vidare stå winder krigslagarne, K. M:t funnit godt i nåder förklara, att rådhusrätten i nämnde städer må ega att, hvar för sin ort, ipptaga och afgöra frågor rörande de fel och förbrytelser som af eller emot detta underbefäl och vaktmanskap i tjensten föröfvas; 2:o att brott och förseelser i tjensten, begångna af personer, anställda vid den i Haparanda förlagda gränsbevakningskår, skola, med tillämpning i öfrigt af krigslagarne, upptagas och bedömas (atdömas?) af allmän domstol i orten der brdtet är begånget. Här förekomner således, att regeringen dels ställt medborgre, icke tillhörande krigsståndet, under krgslagarne, dels för dem, undantagsvis förednat särskilt forum, dels slutligen ålagt allnän underdomstol att döma efter krigslagen. Om dessa Korgl. Maj:ts nådiga beslut, hvilka till sin princip ganska djupt ingripa i den processtala delen af lagstiftningen, äfvensora i lagskipningen, blifvit fattade efter inhemtande af utlåtande från konungens högsta domstol och med beräknande endast af konungens 2:ne röster derstädes, så hade dessa kongl. förordnanden tilläfventyrs kunnat genom en viss analogi med 19 och 21 S8S regeringsformen försvaras; men då dessa vigtiga beslut blifvit fattade i konungens konselj, utan att högsta domstolen deröfver synes hafva ens blifvit hörd, följaktligen i rent administrativ väg, synas de väl förtjena att antecknas såsom föremål för konstitutionsutskottets uppmärksamhet. Med den förutsättning att konseljen eger förflytta vaktbetjente vid fängelserna och bevakningspersonalen vid tullverket utom de allmänna lagarne, under krigslagarne, måste samma rätt tillkomma konseljen, i afseende å hvilken annan tjenstemannakår som helst, hvilket dock måste erkännas kunna blifva alltför vådligt för den medborgerliga säkerheten. Särskildt anmärkningsvärdt i förevarande fall är det, att, då man tvekat att sätta fångarne sjelfva under krigslagen, dertill man dock snarare eger miktbehörighet, emedan dessa, då de förlorat sir borgerliga frihet, befinna sigi ett exceptionet förhållande, så har man icke dragit i betäniande att ställa fångarnes bevakning under en dylik strängare lag!! Vidare: 16:de S regeringsformen innehåller uttryckligen: Konungen låte enhvar blifva dömd af den domstol hvarunder han rätteligen hörer och lyder,. Bestämmandet häraf lärer dock ickce kunna eller böra bero på afgörandet af kionungens konselj, utan måste väl bero af domstol. Men om nu fråsan om forum för personer, ställda under krigslagarne, hänsk utits till afgörande af domstol, månne denna icke ofelbart skulle hafva förklarat, att brott och förseelser, af dem begångna, skulle upptagas och pröfvas vid vederbörlig krigrätt ? I afseende å den kongl. befallningen, att mål af ifrågararande beskaffenhet skola upptagas vid Råstufvurätt, så företer sig ytterligare, att rådstufvurätt, enligt 6 kap. rättegångsbalken, sådant det lyder i kongl. förordhingen der 18 April 1849, icke blifvit ålagdt att raisaka och döma om förbrytelser begångn: af personer som lyda under krigsdomstol, så att det väl kan inträffa, att, på invändning t. ex. af den anklagade parten, det han icke lyder under rådstufvurätt, utan lunder krigsrätt, rådstufvurätten gillar denna invändning och förklarar sig obehörig att uppTtaga ärendet. Om deröfver klagas och beslutet fastställes af hofrätt och högsta domstol, så kunde lätt en sådan casus blifva för handen, hvaröfver renläriga jurister så högligen förgrymmat sig, eller att ett af konungen i olaga form genom konseljen utfärdadt beslut icke komme att af domaremakten åtlydas, leller rättare, att anses såsom icke befintligt. Emellertid och om än hvad som redan skett skulle anses temligen oskadligt och, fastän formstridigt, likväl hafva skäl för sig och således böra blifva bestående, vore det likväl önskligt, att för framtiden konungen medelst lag blefve bemyndigad att genom högsta domstolen ställa dylika personer som de nu ifrågavarande under krigslagarna, och att de allmänna domstolarne bestämdes till fora för de af dessa personer i tjensten begångna förbrytelser. tt deremot, genom underlåten anmärkning vid hvad som nu passerat, likasom arkänna kanseliensg rätt håde att efter välhe