det gör, räknadt efter 300 gulden om året, 1800 gulden. Betala dem, och ryk och drag sedan ända till Gehennas svartaste dypölar! Här afbröts den värde bankirens utgjutelser. En tjenare inträdde, och Josua skyndade sig att lägga in guldet i pulpeten. — Hvad är på färde? — sade han, lugnande sig. — En fremmande herre är derute. Han påstår sig ha högst vigtiga saker att säga er, herr Josua. Skalljag släppa in honom? — Nej, vänta litet! Gå ni, Kilstedt, och tag emot honom och hör efter hvad han vill. Ar det en tiggare, så kör bort honom. Kilstedt skyndade sig att hörsamma befallningen, rätt belåten att principalens vrede funnit en afledare. Så snart för detta löjtnanten kastat en blick på fremlingen, som stadnat i det yttre rummet, utropade han hastigt: — Bedraga mig mina ögon, eller är det icke Gyllensten? Den fremmande närmade sig förvånad. — Kilstedt! — utbrast han plötsligt. — Är det möjligt! Du här! Hvad f-n gör du i Hamburg? De båda krigskamraterna skakade hvarandras händer. — Hvad jag gör här? — återtog Kilstedt. — Jo, ser du, sedan jag lemnade krigstjensten, eller rättare sagdåt krigstjensten lemnade mig, har jag slagit mig på handel och affärer. Det är ett vida mer lönande yrke, om man förstår sköta det. Hvad tror du väl... Jag, Wiljam Kilstedt, din fordne kamrat i så många trefliga äfventyr, är nu ett slags biträde åt en jude, en illistig skurk, en gammal girigbuk, egare till millioner. — Är det herr Josua Johnson du talar om i dessa vördnadsfulla ordalag? — frågade Gyllensten med ett smålöje. — Alldeles. Men hvad vill du honom? — Jag har affärer med honom. — Akta dig då, ty han skulle kunna lura satan sjelf. — Har ingen fara. Affärerna äro dessutom för en annans räkning. — För hvems då? . . — Nå, jag kan väl säga dig det, eftersom du utan tvifvel eger din principals förtroende, ty eljest. hade du väl ieke känt honom så väl, som dina ytranden tyckas