Aftonbladet – 25 april 1854, sida 2

klagelsen tillbaka på herrans smorda. Han hade försummat tillfället... och ingen lyssnade numera på hans vanmäktiga raseri... Presten som besökte honom var en af konungens hörsammuaste tjenare, vaktmästaren vid fängelset var döf för allt... till och med för det guld, sem ännu fanns qvar i Gyllenroths börs... Då föll han på en annan tanke: han begärde att få tala vid öfverste Stobee, för att, innan han gick till döden, söka vinna hans förlåtelse. Man kunde icke vägra en dödsfånge denmna sista bön. Stobee beviljade Gyllenroths begäran, och infann sig hos honom. De båda sbarndomsvännerna lemnades allena med hvarandra. — Nåväl Gyllenroth, hvad vill du mig? — sade Stobee, i det han satte sig på den enda stol som fanns i det mörka, fuktiga fängelset. — Se dig, tala med dig en gång till, innan jag dör . .. fråga dig, om du kan förlåta mig. — Den som gräfver en grop åt en annan faller sjelf deruti, — sade öfversten med sorgligt allvar. — Du har blifvit straffad, och jag förlåter dig... förlåter dig af allt mitt hjerta... Men säg mig ändå... hvad ondt har jag gjort dig, att du med sådant gränslöst hat förförföljt mig? Jag älskade dig ju alltid, sem en vän... en bror! ... Gyllenroth brast i tårar. — Konungen... — mumlade han — konungen! ... — Jag förstår det nog, — sade öfversten, — det är kungen, som hållit trådarne äfven till denna intrig... Och på hvad sätt belönar han dig... Ha, ha, ha! Du är icke den förste, hvars blod får bidraga att tvätta purpurn ren... Och en sådan purpur sen! En trasa, som Jag icke vill släpa efter mig i smutsen. Hvilken eländig furste, Gyllenroth! Och honom har du tjenat! För hans skuld har du uppoffrat heder, pligt, samvete... alla dygdens och kärlekens heliga känslor... O min Gud! hvad har du väl lefvat för? — Tala icke derom, Stobee... du förkrossar mig... Jag har mycket att afbedja hos dig . . . mer än du tror... — Hvad menar du? — Redan i vår första umgdom väcktes hos mig denna olycksaliga afund, som alstrades af det företräde hvarmed konung. Carl framför oss andra ständigt utmärkte dig. Jag slöt mig till Gyllensten, som brann af samma