Aftonbladet – 25 april 1854, sida 2

fängelset, med dystrare tankar och bittrare känslor än någonsin. — Jag har då i alla tider varit ett mål för hat och bedrägeri! — sade han för sig sjelf, i det han vandrade fram och åter vid stranden af Riddarholmsfjärden. — Ha, ha! hur kunde jag väl också begära annat, jag godtrogna tok! För hvar gång, som jag satt fram min fot, har man alltid hållit en snara tillreds ... Ännu en gång, hur kunde jag begära annat?... Jag har ju ständigt bemödat mig om att förblifva Ihvad man kallar en rättskaffens, hederlig man, med samvete, tro och ära! Och sådant duger icke, det är klart... aldraminst för den som kastas högre upp än hopen... Hvilket land är icke detta Sverge nu... ditt Sverge, höge konung! ... Stobee bliekade upp mot stjernorna, som började tända sig på fästets dunkla grund. — Hvilket ömkligt skuggspel, denna krona, denna regering, denna kung . . . denna lumpna, utspökade docka, som likväl sjelf vill ha en ochannan tråd att rycka il... Och han bär nu Carlarnes krona! Han fläckar nu ned den purpur, som Gustaf Adolf fordom svepte kring sin kungliga gestalt... O himmel? Hur länge vill du då tåla sådant? ... Hur länge tål du att åsnan vältrar sig på lejonhuden! ... Man har gifrvit ärans härold sitt afskedspass... Konungem prisade i sitt sista trontal Sverge lyckligt att vara inskränkt inom sina naturliga gränser, och denna fras föres nu ständigt på tungan af hans kreatur... I sanning rätt lustigt... Det felas sålunda blott en sak i Sverges lycka... det är att mista hela Finland, på det gränserna må blifva ännu naturligare... Men man besinnar icke hvilken vansklig ställning man befinner sig uti, då man nödgas erkänna att man icke ens försökt rädda det vigtigaste af allt... äran! Det var denna sista qvarlefva:; af de flydda segrarnes herrliga glans, som Carl ville riädda, då han föll för — förrädarens kula... Men vi få trösta oss... Vi ha fått mycket annat i stället. Vi ha fått dessa riksdagar, der man nu kämpar för att öfverlista hvarandra, der den personliga äregirigheten, högmodet, vinningslystnaden . . . med ett ord, alla onda passioner utsöka sig en tummelplats . . . der riddersoch adelsmannen lyssnar till hvad vind det blåser för dagen och vilket parti som har de största utsigterna till seger uch lycka, för att ställa sig under dess fana. . .