Aftonbladet – 25 april 1854, sida 2

RA känslor. Du minnes ännu Amelie... Du vet att han och du älskade henne båda . :. Stobge kände sig smärtsamt upprörd. — Hvarför detta minne? — sade han. — Denna sträng vibrerar ännu i mitt bröst... Hon var min första kärlek ... Men må de döda hvila i re... — Du misstager dig. Amelie är icke död. Kommer du ihåg morgonen före bataljen vid Clissow, denna lysande, evigt minnesvärda dag. Redan der lurade försåtet, afunden, hatet omkring dig, Stobee. Den berättelse från hemmet, hvarmed vi förkrossade dig, var en dikt... en saga.,-. — O min Gud! Amelie var då icke död? — Nej, — det var Gyllensten som, ursinnig af hämd och svartsjuka, yppade eder kärlek för hennes far, den hårdnackade aristokraten ... Du kan lätt föreställa dig hans vrede. Amelie hölls strängt insperrad, och efter någon tid inbillade man henne att du var död, på samma gång som Gyllensten och jag reste öfver till Polen, för att bringa dig samma underrättelse angående henne. Emedlertid blef Amelie tvingad att räcka sin hand åt en förnäm herre, som för någon tid sedan dog och lemnade henne som enka... — Hon är då fri — utbrast Stobee, för ett ögonblick glömmande att han sjelf var bunden. Men hastigt ställde sig bilden af den bleka, lidande Catharina för hans blickar. Öfversten for med handen öfver pannan, under det hans hjerta sammanpressades af de bittraste känslor. — Nog Gyllenrotb, nog! — sade han slutligen, med ansträngning sökande återvinna sitt lugn. Jag finner att jag under hela min lefnad varit ett mål för bedrägeri och bat från dem, som jag i början mest älskat. Men ämnu ett ord: känner du Cesilias öde. — Nej. I denna sak har Gyllensten och hans kreatur, madam Hofverberg, alltid iakttagit den djupaste tyatlåtenhet. Jag vet ieke hvem hon är eller i hvad slags förhållande hon står till Gyllensten. Men att någen hemlighet ligger begrafven derunder anar jag... — Och jag vet det — återtog öfversten. — Min fråga åsyftade endast att få veta, om du har någon kunskap om orsaken till den unga flickans plötsliga försvinnande? — Nej vid Gud! derom vet jag ingenting. Efter ännu. några ögonblicks samtal och sedan Sto-. bee ännu en gång försäkrat Gyllenroth om sin förlåtelse och räekt henem handen till afsked, lemnade ö fverste