Aftonbladet – 22 april 1854, sida 2

den nu anklagade, som haft de åtalade yttrandena. — Denne sednare var bestämdt längre — tillade han. — Han var vid den der herrns längd, hvarvid han pekade på Gyllenroth. Den fege skurken darrade som ett asplöf, då krigsrättens ledamöter fästade sina blickar på honom. — Äfven detta vittne jäfvas — sade presidenten. — För in det nästa. Men det gick icke bättre med detta, än med de förra. Det ena vittnet efter det andra jäfvades af samma anledning. Ingen kunde lemna den ringaste upplysning hvarken om den persons utseende eller tal, som varit inne på stadshuskällaren. Allesammans förklarade sig sjelfva jäfviga på grund deraf, att de för tillfället icke varit nog rediga. Saken tycktes sålunda taga en för anklagaren högst ofördelaktig vändning. Också hade färgen flytt från Gyllenroths kinder, och sjelfva Serlachius syntes helt och hållet bragt ur koncepterna. — Men fanns det då ingen enda nykter menniska närvarande? — utbrast presidenten, vändande sig till de sista vittnet. — Ingen, så vidt jag vet, med undantag af kyparpojkarne. — Om så är — inföll Stobbe — så torde det vara skäl att höra dem. Måhända kunde de gifva några bättre upplysningar. — Låt hemta hit kyparne på stadshuskällaren — befallte presidenten. — Sessionen uppskjutes till dess de hinna hit. Det dröjde dock icke länge, innan de båda källargos. sarne infunno sig. De voro för unga attaflägga ed, mer deras vittnesmål togs i alla fall till protokollet. Stobee vände sig till den äldste och frågade: — Kan du erinra dig att ha sett mig inne på er källare, min gosse? Gossen betraktade honom uppmärksamt, och svarade derpå: — Nej, det kan jag icke. — Du kan sålunda icke påstå, att det var jag, som kom in en aften i Oktober månad. då dessa herrar —