Aftonbladet – 22 april 1854, sida 1

— kj k STOCKLOLZ, den 22 April. Landtbruket och Bränvinslbränningen. I. De mindre Fabriksbrämnerierna. Vi framställde i vår föregåendde artikel den tanken, att den egentliga husbehofsbränningen numera ohjelpligen förlorat fältett, och att den strid, som för närvarande pågåir, är emellan de små och stora fabrikerna. Vi skola nu granska dessa båda tillverkningssätt. Skilnaden emellan den verkliga husbehofsbränningen och fabrikerna, ehvad dessa äro små eller stora, ligger ej allenast i den större tillverkningen, utan ock i alla de följder som deraf härflyta. Det är först och främst va.ligt att ett sådant bränneri hålles i full gång under hela den tillåtna tiden, att det skötes af en skicklig brännmistare, att således större produkt vinnes af samma råämne:, att dranken blir god och att tillgången på diensamma bur så stor att den förtjenar tagas i betraktande vid frågan om ladugårdarnes uniderhåll, samt att slutligen man icke brännerr blott slösäd och dåliga råämnen, utan äfven strid säd och potäter. Fabriksbränningen befiinner sig sålcdes i en vida fördelaktigare ställlning än husbehofsbränningen, som omöjligen kan täfla med den, utan att gynnas gemom låg eller ingen skatt, eller andra särskilda fördelar. De små fabrikerna — mellan hvilka och de stora gränsen alltid blir svår att bestämma — inskränka vanligen sin tillverkning inom den tillgång på råämnen, som kan vinnas vid egendomen der bränneriet befinner sig; och endast undantagsvis, samt i obetydlig mån, köpa behöfliga råämne — d.v.s. säd och potäter. Detär, vid dessa landtbruk, alltid bränviinsbränningen som blir hufvudsak, i det att dem lemnar den betydligaste kontanta inkomstem, och man sträfvar att af jordbruket, som bilir medel och bisak, erhålla den största mängd råämne på den förhanden varande arealen. — I detta fall hafva potäterna ett stort företräde framför sädesarterna, ty om man blott antager 50 tunnor potäter såsom skörd af ett tunnland, och 6 kannor bränvin af tunnan, så gör detta en produktion af 300 kannor bränvin på tunnlandet, då 5 eller 6 tunnor råg, också vunna på ett tunnland jord. blott gifva 100 å 120 kannor. — Följden häraf är att potatesodlingen utvidgas i möjligaste måtto, så att den vanligen intager fjerdedelen, stundom tredjedelen eller hälften af hela åkervidden. Härigenom uppkommer utan tvifvel — och särdeles i början — en större kontant inkomst af egendomen, samt äfven — vi medgifva det gerna — en större nettobehållning. Den vid gården producerade spanmålen går äfven i bränvinspannan, och blir, förvandlad i bränvin, mycket lättare att transportera; ty då man på ett par hästar blott kan transportera sid för 50 å 60 rdr, så kan man transportera brönvin för 150 rdr, och ibland för mera. När man nu en gång kommit in i denna metod och erfarit den förökade inkomst den lemnar, samt jemför densamma med hvad man förut af gården erhållit, så finner man vanligen vinsten vara temligen betydlig och tror att ,intet sätt finnes, kvarpå man kan draga en så hög, eller högre, inkomst of samma egexdomp. Som man vanligen förut underhållit sina kor så, att de gifvit litet eller intet mjöll om vintern, och de nu genom drankfodringer öka mjölken, så finner man sig äfven i detta hänseende högeligen belåten, och prisar guldgrufvan — bränvinspannan, samt kämpar för den såsom för landtbrukets palladium. Men bränvinsbränningen af potiäter är, inom vårt land, ännu ej mer än 30 å. 40 år gammal. — Innan den fick insteg, brände man blott af säd. Detta gjorde ingem rubbning i äåkerbruket, ty man producerade ej mer eller mindre säd, antingen man sålde den på torget, bryggde den till öl eller brände den till bränvin. Ladugården fick ett tillskott, utan att åkern ansträngdes med flera grödor än förut; säden steg i pris genom den ökade förbrukningen, och detta verkade såsom en uppmuntran att odla mera jord för att få mera säd. Redan omkring 1816, och således inn:n potatesbränningen blef allmän, hade införseln af utländsk säd under goda och medelgoda år ipphört. Det var bränvinspannan som uppnuntrade åkerbruket — detta må ej förnekas — nen denna industri tog efter 1816 en annan iktning, och dess anledning var: införandet ff potatesodling i stort, för bränvinsbränning. Den lätthet med hvilken råämnet för flera wundrade kannor bränvin kunde frambringas vå ett enda tunnland och den vinst som härisenom bereddes landtbrukaren befrämjade det astiga antagandet af potatesbränningen. Jer örut var treskiftesbruk, uppbröt man vwanlien ett nytt, fjerde gärde för potäterna; der nan begagnade tvåskiftesbruk (Mmälften träde ch hälften säde) planterades vamhgen haliva rädet med potäter. Om tillräckklig gödning ;jorde man sig-ej något bekymmner; ty ladu;ården skulle ökas genom drankeen, och ymvig gödsel derigenom vinnas. Potäterna voro ;n för jorden ny vext, som hon i början viligt bar, och allt gick för en tid efter önskan. Men det visade sig snart att potäterna, förrandlade i bränvin, icke genom dranken som le lemnade, kunde bereda en gödselqvantitet, illräcklig att ersätta den kraft som deras dling beröfvade jorden. Dranken gaf hufudsakligen flytande spillning, och denna lät nan vanligen — och gör mångenstädes så nnu — nedrinna i jorden under det otäta idugårdsgolfvet ). Men äfven om så icke kett, kunde ej af dranken ett mot jorens kraftförlust svarande gödningsqvantum eredas 4). Jorden utsugades således småingom, sädesgrödorna blefvo svigare, halm