VV RM RQ BN o RÅTTEGÅNGSoch POLISSAKER: Stölden i ÖOstgötha privatbank. (Forts. fr. gårdagsdagsbl.) Efter Ekström inkallades Sven Magnus Jonsson härfrän staden, af stark kroppsbyggnad, med trindlagdt, ödlätt ansigte, ljust bår, blå ögon samt framfusigt itseende. Dä han aflade sin berättelse, gjorde ban let temligen oredigt och talade mycket fort samt ycktes vilja helt lätt halka öfver ätskilliga omstänligheter, så att han flere gänger mäste allvarligt tillägas, att litet mera hålla sig vid marginalen. Jonsson berättade följande: Isaksson hade vidtalat Jonsson, att mändagen den 27 Mars, kl. half4e. m., kjutsa honom till Sjögestad. Isaksson hade gått förut, och väntade Jonsson utanför Wester Tull. Vägen togs wu icke till Sjögestad, utan framät Malmslätten och sedermera förbi Odensforss till Klockrike. Då de commo till stadens begrafningsplats, fingo de se ett par stadstjenare härifrån Linköping äkande framför lem. Isaksson tillsade då J:n, att icke köra fort, itan hälla sig efter, samt tillade, att om stadstjenarne vid ankomsten till den s. k. Udden körde rakt fram st Malmslätten, skulle han taga af ät Kärnavägen, och tvärtom. Isaksson hade på måndagseftermiddasen talat om för Jonsson, att en stor stöld b ifvit föröfvad i banken. — Dä de kommo fram till Klockrike, sade Isaksson till bos en snickare vid namn Nordström, men uppehöll sig icke der, utan reste till Sjögestad och derifrån hem till staden. Till tisdags ftermiddagen beställde Isaksson äter bästar af Jonsson, och togo de då samma väg som föregående dagen. Då de framkommo till det ställe der Nordström bodde, gaf Isaksson Nordström ett:bref, hvilset skulle egenhändigt lemnas Strid. — Jonsson tillrågades nu af rättens ordförande, om han kände eller hade hört talas om Strid, och svarade att han vit serligen hade hört talas om honom, men kände hooom icke. På tillfrägan, om icke Jonsson, då han hörde Isaksson säga att brefvet skulle -lemnastill Strid, gjorde sig den föreställningen, att det var den beryktade Strid, svarade Jonsson att han icke tänkte nägonting, att han kunde icke veta det o. s. v. — (saksson hade h la tiden sagt ät Jonsson, att han var ute för att taga reda på en Westgöthe. Sedan Isaksson lemnat brefvet till Nordström, tillsade han Jonsson att de skulle äka vidare, men Jonsson frågade icke, hvarthän de skulle resa. Sedan det blifvit mörkt, kommo de till Tornby, och Jonsson blef af Isaksson tillsagd att bålla utanför, medan han gick in. Vidare tillsade Isaksson Jonsson att, om någon kom och frägade honom, hvem han skjutsade, skulle han svara, att han icke visste det. Under det Jonsson väntande utanför, kom också verkligen en person och framställde till Jonsson nämnde fräga, hvilken besvarades så, som Isaksson hade föreskrifvit. — Efter en stunds förlopp kom en person, hvilken Jonsson sedermera förmärkte vara värden på stället, Sven Andersson, ut till Jonsson, öppnade gårdsgrinden och bad honom köra in. Sedan Jonsson satt in hästarne i stallet och ansat om dem, bad Sven Andersson honom komma in i ett rum till venster i förstugan. Der befann sig, utom Isaksson, en person som satt i en gungstol och hvilken Jonsson hörde benämnas Strid. — På tillfrågan af rättens ordförande, om icke Jonsson nu ätminstone föreställde sig att det var samme Strid, till hvilken Isaksson skrifvit det hos Nordström aflemnade brefvet, svarade Jonsson, att han föreställde sig ingenting. Jonsson berättade vidare, att under det han uppehöll sig i det nämnda rummet, hade der samtalats om bankstölden, att den var bra gjord o. s. v. Sedan Jonsson Hifvit undfägnad med qvällsvard, fördes han af Sven Andersson till ett rum ofvanpå, hvarest en person sat och spådde i kort.s Jonsson hade icke samtalat med nämnde person, utan som han var rött, emedar han hemkommit sent den föregående aatten, kläde han af sig, lade sig i en säng och insomnade. Jan vaknade tidigt om morgonen, och hörde dä pesoner tala i rummet inunder. På tillfrågan, om han icke under natten hört löspenningar slås ut i rummet inunder, svarade Jonsson nej. — En liten stund efter sedan Jonsson vaknat, kom Sv. Andersson upjp och tillsade Jonsson, att Isaksson ville ika. Jonsson gick då ned och spinde för, hvarunder iv. Andersson kom och begärde att få lägga en halfspann ärter i vagnen, hvilket Jonsson tillät. Då lsakssom kom ut, bar han i händerna en större påse, som aan lade i vagnen. När Jonsson sedan skulle sätta sig upp i vagnen, skjöt han undan påsen, och kände lervid att den innehöll något, som liknade pappersoundtar. Under det de äkte sade Isaksson: den här sägen foro vi i natt samt körde både omkull och anaat; men, liksom om han ängrat sig vid, tog han sig genast amat tal och berättade, att de suttit och spelat kort lela natten och haft mycket roligt, ty Strid aade försökt att göra orätt, men lyckades icke. När le hunvit frum till den förr omnämnde snickaren Nordströms bostac, sade Isaksson: här är en balfspann ärter, om Nordström skall ha; brefvet till Swid får brännas app. — Under vägen samtalade Jonsson och Isaksson icke vidare, men när de kon.mo framemot Linsöping mötte de en karl, om bar en påse på ryggen. Jonsson yttrade då, liksom på skämt: Det är å godt att landsfiskalen byter påse med den der,; men Isaksson svarade att det icke gick an, ty päsen innehöll kläder, som skulle lemnas till en skolgosse. idare hade Jonsson yttrat: Om några stadstjenaro stå utanför, när vi komma hem, huru skall landsskalen då bära sig åt? Men Isaksson hade derpä svarat: Det är jag icke rädd för; jag har nog rätighet att resa hvart jag vill., — På tillfrägan om cke dessa Jonssons yttranden härledde sig frän missaavkar, att Isaksson förehade något som icke var så slldeles rätt, svarade Jonsson att han endast sagt så för ro skull. — Dä de kommit hem till Isakssons bostad blef Jonsson tillsagd att komma upp på efterniddagen, för att erhålla skjutspenningar, 10 rdr bko, säsom det var ackorderadt för begge resorna, hvilket Jonsson äfven gjorde, och fick då tillsägelse att ytteruigare infinna sig hos Isaksson dagen derpå, för att rhålla drickspenningar. Följande dagen gick Jonsson Nygatan utför, i afsigt att besöka Isaksson, och fick då se honom stä utanför hr Dufvas gård med tulubbsragen uppslagen, såsom han alltid plägade hafva; men då Jonsson kom tog Isaksson vägen hemåt och Jonsson följde sakta efter. Vid hemkomsten till Isaksson erhöll Jonsson af honom ett paket med penninsar, hvarom Isaksson yttrade, att det var penningar, som blifvit honom tillsända för Jonssons räkning. Jonsson ville, att börja med, icke taga emot så mycket penningar, men Isaksson förklarade, att det icke var farligt, och Jonsson tog dem slutligen. Af dessa penningar betalade Jonsson till sin bror 284 rår rgs afräkning för ett par hästar, som han af honom tillhandlat sig; för öfrigt utlänade han deraf 1000 rår oko till Carl Fredrik i Åby (densamme som sedermera för hr rädman Lönnberg angaf förhällandet). — På till honom framställda frågor svarade Jonsson, att han icke trodde det vara nägot bedrägeri med penaingarne efter det var en sådan karl som lemnade diem. — Derom pämind af äklagaren, hr stadsfiskal Lindpn, erinrade sig Jonsson nu, att Isaksson frägat Jonsson om han visste någo: och om han kunde tiga, samt gifvit honom penningarne med uppmaning att siga..— Hr rådman Lönnberg upplyste, att den af Carl Fredrik i Åby till Jonsson utfärdade revers ä de ill läns bekomne 1000 rdr bko var daterad den 13 sistl. Mars, ehuru penningarne utlänades först den 31 Mars. Vid det af rädman Lönnberg med Jonsson anställda förhör hade Jonsson sagt, att det var längesedan han lånat ut penningarne, men medgaf sedan, att han lånat ut dem den 31 Mars. Jonsson tillfräsades huru det kom sig att reversen var antedaterad, men ville icke derför göra redo, utan sade att han derom icke visste nägot, emedan Carl Fredrik skrifvit eversen Oo. s. v. Vidare upplyste rädman Lönnberg, att vid den hos Jonsson anställda visitation hade han först nekat det han innehade nägra p nningar, men framtog dlem sedan. Detia ville Jonsson nu icke ersänna, uttan påstod att han endast blifvit förlägen, men ingallunda nekat för penningarne. Jonsson: hade icke nägot vidare att anföra, ut:n