dem mindre har regeringen ä nyo organisewrat berg kollegium, tillsatt president, och får derföiöre nu al märkning från konstitutionsutskottet.. Dockk ansåg t laren att statsutskottet icke kunde göra annnat än bi vilja löner åt de en gång utnämnda embettsmänner och ståndet vore nästan nödsakadt att bittalla, me Anders Andersson ville likväli allo ogilla hetla affären Sahlström önskade återremiss för att få ett klarar ogillande af regeringens åtgärd uttaladt, och af han tanka voro Johan Persson, Falk, Nyqvist jemte mång: andra, men Ola Månsson och Petter Jönsson talade för bifall. Den förre ansäg att statsutskottet ick kunde vidare åtgöra än hvad det gjort, då det för klarat att betävkligheter hos utskottet uppstått emo den nya organisationen; och bifallsmeningen hade öf verband. Tredje punkten, som tillstyrker löneförhöjning åt öf verdirek:ören vid landtmäteriet, sekreteraren, registra torn och aktuarien samt anslag till skrifvarebiträd och vaktbetjening, men afstyrker ifrågasatt löneför höjning åt öfveringeniören, föranledde en ga.nska lån och ofta rätt liflig öfserläggning. Jöns Andersson från Skåne och Jöns Persson frå Blekinge voro emot förhöjningarne, emedian folket tillgångar icke räcka till att bevilja alla de ökad anslag som tagas i anspråk af statens tjenaare. Pe ter Jönsson ville ej heller bevilja dessa ökadde anslag och uppgaf sig hafva hört att sekreteraren, , som an gifvit sina sportler till 400 rdr, i sjelfva verkket skull ha minst 800 rår sportelinkomst. Ola Månnsson för ordade anslagen. Öfverdirektörens nuvaranade lön ä otillräcklig för en embetsman i hans ställnbing, sam med hans trägna göromal och vigtiga befattoning. Vic jemförelse med andra verks chefer finnerr man at dessa, säsom generalwlldirektören, generallpostdirek. tören, generaldirektören öfver fängelserna och presidenten i bergskollegium, hafva betydligt mera, oaktadt t. ex. den sistoämnde presidenten har blott er tjugondedel så många tjenstemän under sig. ; Dä nämnde president har 3000 rdr i lön, så wore det ej för mycket om öfverdirektören vid landtmiteriet erhölle den föreslagna förhöjningen. Ola Pesson frar Blekinge, som för ett par plenidagar sedar förklarat sig anse för en pligt, såsom folkets vala ombud, att under nuvarande förhållande vägra alla förhöjda anslag för rikets inre förvaltning, talade nu för löne förhöjning ät landtmäterichefen, ehuru ban motsatte sig sådan åt sekreteraren och de öfrige vid kontoret Matts Persson åter ville bifall; skuile liktväl åter remiss komma i fråga, sä borde den gälla aaila dess: förhöjda löner och icke blott de underordnaades, son bäst voro i behof af sådana. Förre talmannnen Nils Perssön var också för bifall med betraktandde af dels de ifrägavarande tjenstebefattningarnes möddosamhet, vigt och jemförelse med likartade i andra förvaltningsgrenar. Henrik Andersson ville afslag pä sädansa nya anslag. Han trodde de närvarande varaa tillräckliga och tyckte att de personer, som nu iinnehafva tjensterna och blott ligga i inbördes tvisteer, kunde vara belåtna med hvad de hade, sä myckket ri:ers som direktören dessutom hade en våning . som nog var värd nära 1000 rår ,och sekreterarens spoortler med allt skäl kunde anses utgöra minst 1000) rdr rgs. Nils Svensson från Skåne ville ej bevilja förböjjda löner. Per Mattsson erinrade att då folket begär needsättningar på de bördor som trycka jorden, sä nmötes dei alltid med det svaret ni har köpt den medd vetskap om de bördor, som; dermed äro förenade, och j fån derföre låta er nöja; derföre hade man ock allt skäl att svara embetsmännen, som begära ökning i lönerna: j han sökt tjensterna med vetskap om vilkoren, och j fån derföre låta er nöji. Han ville afslag, och mänga instämde med honom. Petter Clzesson, Ola Svensson, Johannes Nilssen och Medin talade derefter alla för bifall; af samma mening voro H. Pettersson och N. Svenson från Blekinge. O. Mänsson vände om Per Mattsons argument, och menade att det vore oklokt att vägra alla löneförhöjningar, ty dkunde man svara jordegarne: då j vägren alla skäliga förhöjningar ät embetsmännen, sä fån j ej hel ler skäliga nedsättningar i edra skattebördor. Dess utom åberopade han sig ännu en gång derppå, att da bergskollegii president, som gör så litet, harr högt anslag, sä borde väl ock landtmätericheferne :som göra mänga gänger mera, hafva ett dermed niägorlunda jemförligt. — Jöns Persson: att bergskollegiii chef ä för högt lönad mätte ej vara nägot skäl attt öka 1d nerna åt andra embetsmän; för öfrigt fiförundrade det honom att öfverdirektören i bondeståndetet hade så varma förespräkare; för sin del ansåg hann sig böra tala för folkets intressen och i dess namn s samt derföre vägra de förhöjda anslagen. David Andersson åberopade sin reservation n oeh ville bifalla hvad Kongl. Maj:t begärt, men ej mmera, som tillkommit genom enskild motion. Det varar i förli tande på den kongl. prop. han ansåg behofvfvet kräfvr vissa förhöjda anslag, och då behofvet finnes2s, så tvekar han ej att i folkets namn bevilja, hvacrad en annan i folkets namn afslär. Vice talman Svartling och Lars Larsson ttalade för hvad Kongl. Maj:t begärt, men ville återremiss och afslag för öfrigt. Per Mattsson svarade Ola Månsson, att då folket ej får bifall till sina skäliga anspråk pc nedsättning i dess skatter, så borde icke nägon bland folket tala för dessa skatters ännu vidare ökande. Måns Månsson var för afslag, likaså Lagergren, som tyckte dels att de ifrågavarande embetsmännen ha tillräckligt som de hafva, dels att bondeständet icke borde bifalla ett sådant anslag, då borgareständet äterremitterat frågan. Ola Månsson erinradee, att allz här talade i folkets namn och att det ej voore förenligt med folkets intressen att vägra alla anslalag, ty då skulle statsmachineriet afstanna; för öfrigt bborde hvar och en ega tala efter sin öfvertygelse och 2 icke bemötas med invektiver. — Jöns Persson svarirade härpå, att hans öfvertygelse var just den, attt verkets göromål ej skulle afstanna om förhöjda lönerr nekades för närvarande, att folkets bördor ej tillät deet att uppfylla alla anspråk på dess penningar, att han ansäg sig ega grundlaglig rätt att vägra ökade anslag ochl: att han fortfarande gjorde det och just i folkets, i det fattiga, af skattebördor tungt nedtryckta folkets namn. Förre vice talmannen Nils Persson menade, att om nägon vid landtmäterikontoret behöfde löneförhöjuing, så var det öfveringeniören, och Nils Nils : son från Wermland talade för bifall i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, men afslagsmeningen var öfvervägande, och sedan man delat propositionen i sex delar, återremitterades hela punkten utom i fråga om öfveringeniören. —— men