Aftonbladet – 13 april 1854, sida 2

sat sig framgå i en något liberal riktning. Men I så är, borde man väl åtminstone afbidatld ändernas beslut innan förslag om den nyaln Wångflottan väcktes. Eller tro kanske geeraltulldirektören och finansministern att ju beralare tulltaxan blir, desto större och köstammare bevakningsanstalter erfordras emot urendrejeriet? Så synes det åtminstone afl: örevarande förslag, och en dylik uppfattningll f förhållandena vore ungefärligen lika rimlig om justitieministern grefve Sparres, när han, lå regeringen föreslog reform i bränvinslagtiftningen för att motverka det moraliska förlerf som alstrats af de närvarande lagarne i letta ämne, fann tiden just vara inne att äska vära en million till tvångsarbetshus, för att der för framtiden inhysa den moraliska uselhet, som den gamla bränvinslagstiftningen ansetts ramkalla, men som den nya skulle förekomma. Tr et selen — Att ministeren skulle på nuvarande ridlarhus lida nederlag till och med i en anlagsfråga, hade man väl knappt kunnat ana; ych likväl har det skett i fråga om ny löne:eglering för hofrätternas tjenstemän och vabtbetjente. I likhet med hvad som egt rum hos presteoch borgarestånden har nemligen riddarhuset med 46 röster mot 23 ogillat och återremitterat statsutskottets för denna reglering afgifna förslag, som just var regeringens, och det oaktadt både justitiestatsministern grefve Sparre och statsrådet grefve Mörner uppträdde för förslaget. Om hofrätternas tjenstemän nu efter ärendets återremittering till statsutskottet erhålla en mycket välbehöflig förbättring i sina lönevilkor, sker således detta icke i följd af regeringens afgifna förslag utan så godt som i trots af samma förslag och dess bristfälligbeter samt på grund af representationens ändringar i förslaget. Det har också, bland andra, två hufvudsakliga fel: det ena att frågan derigenom alldeles icke utredes, enär förslaget icke tillika omfattar den af rikets ständer äskade regleringen af göromålen ej heller fördelningen af tjenstemännens sportler, hvilka inom hofrätterna äro betydliga nog för att böra tagas i betraktande vid en ny lönereglering; det andra att den s.k. löneförbättringen skulle med betydligt högre anspråk å tjenstbarhet, arbete och duglighet, för somliga kunna blifva en löneförminskning. Bland de flera nog besynnerliga skäl som på riddarhuset anfördes för förslaget, förekom äfven det, att en hofrättsnotarie väl kunde vara nöjd, då han fick så stor lön som cn kompanichef i armåen. Häremot invändes dock, att om det vore lika lätt att för godt köp få skickliga notarier, som att få officerare, det visst icke vore skäl att höja de förras löner, men att som det visat sig vara rätt svårt att finna unga jurister, som hade vilja att uteslutande egna sig åt notarietjenstgöringen i hofrätterna och som egde dertill erforderlig insigt och skicklighet, blefve det ock angeläget att derför anslå tillräckliga löner, icke för personernas, tjenstemännens eller rangens skull utan fast mer för statens och rikets tienst samt de rättsökandes fördel.