Aftonbladet – 13 april 1854, sida 1

— Du finner mig grufligt förändrad, min bästa vän. — sade hon med darrande stämma. — Sjukdomen ha: förhörjat allt hvad tiden skonat... Men hvad ingenting kan förändra, är min kärlek, min ömhet för dig, dyr make... — Låt oss icke tala derom, min bästa vän, — sade öfversten. — Himlen vare låfvad att du återvunnit hels: och krafter... Ditt utseend: kommer nog igen med ti. den ... Och i alla fall hör ju detta till förgänglighetens gåfvor, hvilka en gång skola försvinna... Vi hafva vigtigare saker att öfverlägga om... Hvar har du Cecilia? ... Har hon ej följt med. i Under tirar berättade öfverstinnan hvad som händt Uecilia had för flera veckor sedan, åtföljd af Petter lemnat Skåne. Anda till Södertelge hade öfverstinnen följt hennes spår, men sedermera förlorat dem ur sigte. don kunde icke begripa hvart den unga flickan tagit vägen. Översten gick med mörk panna och snabba steg ram och til:baka öfver golfvet. Hans lynne, redan förut 10g dystert genom alla de motgångar som på sednare ider drabbat honom och hans parti, råkade lätt i gäsing. Öfverstinnan betraktade med ångest sin herre och man. — Det är märkvärdigt, Carin, — sade öfversten slutigen med hårdhet, — att så snart du skall styra och tälla, så bär det åt fanders... Nå ja, det är qvinnorwas vanliga öde, att alltid bära sig bakvändt åt... — Nu är du orättvis, Stobte, — sade Caharina ljupt sårad. — Jag har icke gjort något annat än åtlydt Ina befallningar... Sjelf kände jag att jag ännu var lt för svag för att utbärda resans besvärligheter. Derör lät jag Cecilia ensam begifva sig åstad. — Vi skola icke tala derom, — återtog öfversten, — Men här måste noggranna undersökningar anställas. Jag kyndar till landshöfdingen och öfverstäthållaren... Ack!! len stackars flickan! — Om det vore möjigt! Om hennes försvivnande! ore ett nytt brott af Gyllensten, som fruktade en upp-; ick af den nedrighet. som madam Hofveruirg berätta-! 1 Ja det är icke otroigt... Men huru bevisa det...! Han skyndade ut, lemnande öfverstinnan, utan att aga afsked, utan att ens bevärdiga henne med en blick. — Det är förbi! — suckade den arma qvinnan, dölinde sina tårfolla ögon med händerna.