Aftonbladet – 13 april 1854, sida 1

dret var vackert och Juften ljum. Öfverstinnan var dess utom tillräckligt tillfrisknad att icke behöfva frukta följ derna af denna resa, och hon skulle hafva njutit deraf om icke oron öfver den stackars Cecilias öde i hvarj ögonblick nedtryckt henne. Ännu en bitter smärta tärde hennes bröst: hon skull nu möta sin make för första gången efter den sjukdom som förstört hennes utseende och gjort henne till er! blott skugga af hvad hon fordom varit. Hon hade skrif vit till honom från en stad under vägen och förbered honom på denna förändring; — men hennes hjerta dar: rade ändå af oro, när hon tänkte på deras stundande möte Det gick icke så fo:t att resa den tiden, som i våre dagar. Dessutom gjorde öfverstinnan oupphörliga efterfrågningar efter Cecilia. Hon lyckades också att bibeålla den unga flickans spår, ända till grannskapet a! idertelge. Men der förlorade hon henne alldeles wu sigte. Efter att hafva anställt fåfänga efterspaningar, återstod för öfverstinnan ingenting annat än att fortsätta vägen till Stockholm. Hon anlände dit en förmiddag, då Stobee var i stånde:. Med tungt hjerta vandrade hon uppför trapporna i ass-ssorskan Strokirchs hus, der öfversten logerade. . Öfverstinnan satte sig på soffan i det inre rummet. ITon kände sig så underlig till mods. En blick i den mot:iggande spegeln förskräckt: henne. Hvad såg hon?... En blek hamn,-en aftärd gestalt, som från glaset syntes betrakta henne med blickar fulla af smärta... Dörren till det utanför belägna rummet gick upp... Hon igenkände öfverstens vanliga snabba, spänstiga gång... I detta ögonblick kände hon huru e: dödlig matthet fängslade hennes lemmar... Det var som hade non begått något brott, hvars upptäckt hon fruktade. tt häftigt tag i låset — och öfversten inträdde. .. — Min goda Carin! — utbrast han, — men spratt ill och drog sig tillbaka, vid åsynen af denna bleka, ftärda hamn, som vacklade emot honom. Var väl detta hans förr så vackra, blomstrande Caharina? Öfverstinnan brast i tårar, och sjönk tillbaka red på soffan. Stobee, hvars ädla hjerta lätt besegrade len första obehagliga känslan, trädde henne nöimare, satte sig bredvid henne och fattade hennes hand. Catharina märkte dock att det icke var med den ranliga ömhetens: värma, Något kyligt låg öfver hela ans väsnde...