Aftonbladet – 13 april 1854, sida 1

tid visat mig en faders godhet. Det är dock icke endas längtan att å erse min ädle fosterfar, som i detta ögonblick intagit mig. Han skrifver jo, att man upptäck! mina egna och Cornelias föräldrar. O, min Gud, Cornelias mor! ... Tänk om jag finge återse henne! — Godt, mitt goda barn — sade öfverstinnan — dv skall få resa, och det med det aldraförsta. Petter skall få följa dig ända till Stockholm och du skall få taga min egen resvagn. Under vår gamle, hederlige trotjenares beskydd kan du resa fullkomligt trygg, serdeles i dessa tider då allt är fredligt. Och nu, lät oss ställa allt i ordning. I morgon bittida skall vagnen stå för dörren. Dagen efter detta samtal lemnade Cecilia, åtföljd af den trogne tjenaren, herresätet. JIarnen greto och snyftade, då den älskade systern tog afsked, och öfverstinnan sjelf kände sig djupt rörd, dä hon tryckte afskedskyssen på hennes panna. SJUNDE KAPITLET. Med dagligen vexande otålighet afbidade öfverste Stobee sin frus och Cecilias ankomst till hufvadstaden. Att öfverstinnan varit sjuk, visste han; men hon hade, för att icke alltför mycket oroa öfversten, i sina bref betydligt underskattat den fara som hotat hennes helsa och lif. Öfversten trodde att alltsammans blott varit en lindrig förkylning. Catharina hade icke haft mod att underrätta honom om de härjningar sjukdomen åstadkommit... Öfversten ansåg sin fru för längesedan fullkomligt tillfrisknad, och väntade henne, såsom vi nämnt, med stigande otålighet. Men hvarken hon eller Cecilia afhördes. Tre veckor voro försvunna och ingen kom.. . Icke en rad från öfverstinnan till svar. Öfversten skref ånyo, frågade om hans förra bref icke kommit fram och förebrådde sin fru hennes långvariga tystnad. Man kan föreställa sig den stackars öfverstinnans ångest, då hon mottog detta andra bref. Hvart hade då Cecilia tagit vägen? Hvarför hade hon icke anländt till Stockholm? Hvilka olycksöden hade drabbat den unga flikan och hennes ledsagare? I Utom sig af ångest öfverlemnade öfverstinuan de små barnen åt en gammal trotjenarinnas vård, och begaf sig, dagen efter det hon emottagit sin mans bref, på väg till Stockholm. Våren hade au ryckt fram med all sin prakt. Vä