Aftonbladet – 11 april 1854, sida 2

RR er EEE NNE SONEN SN RIE — Nåväl ... mina forskningar skola måhända i alla fall leda mig till målet. Han svepte kappan omkring sig och skyndade ut ur denna hemska boning för den bestraffade lasten och brottet. — Jag skall med nästa post skrifva efter Cecilia och min hustru — sade öfversten högtför sig sjelf, i samma ögonblick han satte foten på gatan. — Det blir alldelenödvändigt att de komma hit, ifall jag vill finna något ljus i denna mystiska sak ... Dessa öfverstens ord, hvilka han utan att tänka derpå högt uttalade, uppsnappades af den person, som stod dold bakom pelaren vid porten, väntande på öfversten. Stobee fortsatte under djupa tankar sin väg, utan att blifva någon varse. Gyllensten, som lyssnat till hans ord, försvann åt motsatt sida, utan att vidare följa öfverstens spår. — Han skall skrifva efter henne — sade Gyllensten för sig sjelf. — Nu gäller det att kämpa pro aris et focis. Kommer Cecilia lefvande till Stockholm, så är jag förtorad och mitt arf skall tillfalla henne — och sålunda äfven på visst sätt delas af honom, den förhatlige, som upptagit henne ... Nej, Stobee, det måste förekommas, skulle jag än med egen hand sänka stålet i hennes bröst. — Elsbeth och Hofverbergskan, mina lydiga redskap, äro döda ... Men ha! det är sannt ... Ännu har jag en verkmästare qvar... den gamle trädgårdsdrängen . .. Jag vet hvar han finnes ... Han skall hjelpa mig ... Den gubben har ett samvete lika rymligt som mitt eget .. Nu bort från Stockholm. Då mitt eget intresse står på spel, måste jag läta hämnden hvila för en tid. Men vänta, Stobce! Jag kommer tillbaka ... jag kommer! — Jag vore frestad att sälja min själ åt satan, om jag kunde göra denne Stobde lika brottslig som jag sjelf är ... Detta skall vara hämnd nog på honom, den krukan ... Döden är för litet ... materiela olyckor kan han trotsa ... — Hen nej! Det gifves blott ett sätt: en offentlig skymf, en vanärande död på schavotten, skyldig eller skyldig, det gör mig detsamma. Jag brinner ... jag rinner, innan jag får honom dit! Och i vanmäktigt raseri knöt han sina händer. SJETTE KAPITLET. Vi hafva nämnt att öfverstinnan Stobee, jemte Cecilia och de öfriga barnen, qvarstannat på familjegodset i Skåne,