Aftonbladet – 11 april 1854, sida 2

— OO, min älskade fostermor — utbrast hon — sörj icke deröfver! Edra ädla och milda drag kunna icke undergå någon förvandling... Han skall alltid finna eder lika skön, om också sjukdomen förhärjat den förr så blomstrande gestalten. Han är ju sjelf så ädel, så förträfflig, så upphöjd till sin karakter och sina tänkesätt... Tror ni att han ser till den yttre, förgängliga skönheten? Hvad är väl denna mot den hjertats himmelska godhet, som strålar ur edra vackra ögon, min fostermor! Han skall alltid älska denna... — Goda, oskyldiga barn, — sade Catharina och tryckte den unga flickan till sitt bröst, — måtte det blifva som du säger!... I dag vet jag åtninstone, att jag eger en öm och älskande dotter... Oci skulle jag gå bort snart, min goda Cecilia, — ty jag kinner att denna sjukdom brutit min kraft — o, så lofva mig, att alltid förblifva en öm syster icke allenast för Jornelia, utan äfven för le öfriga barnen, för min lila dotterson och för min stjufson . .. min älskade Christhas barn... Under tårar af rörelse lofvat Cecilia att uppoffra allt, ör att lyckliggöra barnen, dem hon älskade så högt... — Men hvarför tala om er snara bortgång, — goda ostermor — tillade hon. — Ack, nu kommer ju våren gen... majblommorna börja redan slå ut i skogen. Den ljumma luften och de milda vindarne skola snart tterställa edra krafter, och återskänka eder åt mig, åt nig, åt barnen och åt — eder make... Cecilias röst darrade, då hon yttrade de sista orden. Je sväfvade också nästan ohörbart fram öfver hennes äppar, under det hennes kinder brunno af en högre rodvad och hennes blickar förvirrade sänktes mot golfvet. Öfverstinnan betraktade henne med förvåning. Hvad unde vara orsaken till denna förvirring, denna sällsamna rörelse? HMAvarför rodnade dessa kinder, klappade letta hierta med nästan hörbara slag? O, min Gud! unde det vara möjligt — älskade hon honom? Catha inas öga klarnade. Tusen omständigheter, på hvilka on hittills ej gifvit akt, sväfvale förbi hennes själ. — Älskar hon honom? — fågade hon sig sjelf ännu n gång. Cecilias förvirring bade upptört. Hon var lugn som örut; hennes öga var lika klart och strålande. Hon ade tryckt handen mot bröstet, liksom för att med en åldsam ansträngning hämma hjertats slag... (Forts. följer.)