Aftonbladet – 11 april 1854, sida 2

RARE RTEEEEEEEEEE——————A———2229veess medan öfversten och hans vänner, vid riksdagen i Stockholm, fot för fot kämpade för den unge holsteinske hertigens sak. Under de månader som förflutit, hade öfverstinnan ofta mottagit bref från sin man, hvari denne underrättade henne om alla de tilldragelser af vigt som inträffade. Emedlertid hade genom en häftig förkylning öfverstinnans helsa blifvit vacklande, och hennes förut så vackra ansigte förlorade småningom den ungdomsfriska färg, den rundning och den fyllighet, som alltjemt utmärkt detsamma. Vid en blick i spegeln ryste fru Stobee, icke af någon sjelfvisk sorg öfver sitt förstörda utseende, utan af fruktan att hennes make, då han en gång återvände, skulle skygga tillbaka för den förändring hon undergått. Hjertats godhet och ädelhet log visserligen ännu ur de själfulla ögonen, men hennes kinder voro bleka och härjade, hennes läppar hade vissnat, hennes gestalt hopsjunkit, — allt en följd af den häftiga sjukdom, som öfverraskat henne. Med ett ord: Catharina hade åldrats på några månader . . . åldrats förfärligt. Hon hade blifvit nästan gumma, och denna förändring hade försiggått ovanligt hastigt. Det var som när hösten på en gång inträder... De gröna kronorna gulna och fälla sina blad . . . de frostbitna blommorna luta sina hufvuden och dö... Så hade förgängelsens eviga lag, med makten af en stormvind, fört med sig alla rosorna af Catharinas skönhet. Hvad åldren så länge skonat — sommarens behag och fägring — det hade nu blifvit härjadt... och vintren närmade sig med stora steg. Uatharina var numera till sitt yttre endast en ruin af sitt fordna jag. — Jag borde ha förutsett det — sade hon för sig sjelf, i det hon, ännu convalescent och nyss uppstigen från sjuksängen, flyttade sin ländstol närmare den flammande brasan i salen; — jag borde ha förutsett, att lt inom kort skulle vara förbi... Är väl Stobåes tillgifvenhet för sin maka nog stark att uthärda detta prof? Satharina suckade. — Skall han icke med afsmak vända ig ifrån den vissnande gumman, om han ock med ömret tryckt den blomstrande qvinnan till sitt bröst... Ack! han är ädel, han är god... men han är — en ivag menniska, han som de andra. Och dertill är han en man i sina bästa år... en ännu kraftfull, ädel ochl skön gestalt, i stånd att uppväcka kärlek i månget ungt jerta ännu! ... O min Gud! jag motser både medl ängtan och bäfvan hans återkomst.