Storthingets värdighet, då vi omtala hvad son passerat och vi tra, att storthingsmännen sina hjertan skola tacka oss derför. Då ryktet om att de förenade rikenas re geringar, för att vinna Rysslands erkännand af vår neutralitet, hade gått in på att förny. en, såsom det heter, gammal svensk bestäm melse, att inga fremmande krigsskepp få g in i en befästad hamn till större antal än fyra hvilken bestämmelse också nu skulle utsträc kas till Norge, då detta rykte bekräftades me tillägg af åtskilliga omständigheter och na turligtvis väckte fruktan för att vi skulle bl invecklade i krig med de vestliga stormak terna, skall Storthingets president, hr Harbit. ha vändt sig till åtskilliga af regeringens med lemmar, för att få upplysning om saken flvad han fick höra skall ha bragt det til fullkomlig visshet, att order afgått till kom mendanterna vid de särskilda fästningarne specielt i Christiansand och Flekkerö on att icke tillåta flera än fyra skepp af frem mande flottor löpa in, och det oaktad dessa två hamnar icke med ett enda ord är nämnda i den offentliggjorda neutralitetsför klaringen. Då det kongl. meddelandet til storthinget om att neutraliteten var erkänd a alla makter, icke tillät minsta tvifvel deron att det kunde vara menadt, annat än att de var de här offentliggjorda med Danmark öfverenskomna vilkor, som hade vunnit de fremmande makternas fullständiga bifall, så väckte denna nyhet en allmän ovilja och fruktan at! det kunde bli förderfligt för landets ära och välfärd. I ett hemligt storthingsmöte i lördags bragte derföre Ueland saken å bane, Pp. det storthinget skulle öfverväga, hvilka steg som borde tagas, för att sörja för landets bästa, och särskildt skall man der ha ventilerat, huruvida man borde inkalla statsrådets ledamöter, för att begära af dem en förklaring eller om man skulle ingifva en adress till Konungen. Saken blef emellertid upp: skjuten till i måndags, då den åter skulle företagas i ett hemligt möte. I detta möte föreslog Ueland att man skulle i ett hemligt nöte tillkalla statsrådet Bloch, då det var genom honom som ordern blifvit tillställd vcderbörande kommendanter. Under sex timmar debatterade man om denna sak, men kom slutligen med 54 rös er mot 5! till det resultat, att man skulle vänta till fjerde cag Påsk, rör att se, huruvida dessförinnan kcmme en tillfredsställande förklaring från Hans Maj:t. Att saken fick deiina utgång i storthinget kan allsicke tolkas såsom en seger för den verkställande makten; ty den stora majoriteten var ense om att vija ha ljus i saken och att statsrådet Bloch borde inkallas; det var blott tidpunkten, hvarom man var oense, och detta har väl sin närmaste orsak deri, att majoriteten väntade ett tillfredsställande resultat af det af regeringen i lördagsafton fattade beslut att ingifva en föreställning till H. M. Konungen, hvari den på det enträgnaste uppmanar honom att gifva nationen sådana applysningar, som kunna aflägsna den oro och ingslan, som intagit alla sinnen. Regeringen skall nemligen äfven ha blitvit hållen i okunnighet om saken, i det allt gått genom statsrådet Bloch, under förevändning att det är en enkel kommandosakx(!), hvilka, som bekant, icke behöfva behandlas såsom andra regeringswingelägenheter. Man vill till och med veta, att hr Bloch i statsrådsmötet icke skall ha velat gifva de öfriga ledamöterna af regerinsen ett oförbehållsamt meddelaude af hela sasen, åtminstone icke till protokollet; och som n följd häraf har han väl icke heller varit ense med de statsråder, som visade att de på rätt sätt uppfattat sitt förhållande både till konung och folk, i det de beslöto den nyssnämnda hemställan till Hans Maj:t. Af dessa upplysningar kan alltså allmänneten utom hufvudstaden se, att storthinget cke är blott och bart en lagstiftningsverkstad, utan att det uppträder såsom en verksam och ritisk kontrollerande myndighet i förhållande ul den verkställande makten, hvilket är så mycket nödvändigare i en stat, som icke har najoritetsregering och der följaktligen statsråderna till en viss grad äro oansvariga. Det kan antagas såsom visst, att storthinset kommer att fortsätta saken för öppna dörar. Om storthinget tillkallar hr Bloch för lutna dörrar kan hr Block svara, att saken cke rörer församlingen, att den är en komnandosak; om hr Block tillkallas för öppna lörrar skall han måhända svara detsamma: nen då sitter storthinget icke längre midt uppe hemligheten; då har det ådagalagt sin pligt, tt lägga sitt beteende i denna sak klart inör folkets ögon, fastän andra finna det beivämligast att icke göra så. Storthinget får icke vortstöta folkopinionen, som skapat detsamma, senom att stänga dörren mellan den och sig. Det behöfver den ju eljest som stöd för all sin verksamhet och har heller ingen annan., — K. M:t har under den 28 nästl. Mars unnit godt tillåta, att, för ett af K. M:t kändt beof, 2050 rdr må från extra utgiftsmedlen ä riksstaens andra hufvudtitel anordnas och till justitiestatsninisterns disposition utbetalas; kommande justitie jatsministern, att för användandet af nämnde belopp för K. M:t redovisa. — I anledning af gjord framställning om ande af 250 rdr för inkön af nergament i;ll Ait