Aftonbladet – 11 april 1854, sida 1

tt TRTITAKRAAEARRAN — Öfversten kan begripa, att min syster blef högeligen förvånad öfver denna händelse. Men hvad skulle hon göra? Samma natt reste den unga frun och tog Cecilia med sig. Elsbeth låtsade om ingenting och fortfor att stå väl hos sin matmor. De bosatte sig på en liten gård i Östergötland, och snart hade den unga frun, som af fruktan för mäktiga slägtingars förföljelser icke ens vågade bära sin mans namn, fattat en moderlig tillgifvenhet för barnet, utan att ana det hon verkligen var dess moder. — Detta känner jag genom Cecilias egen berättelse — sade öfversten. — Vidare bara! — Öfversten vet sålunda att frun reste bort och anförtrodde de båda flickorna åt Elsbeth... att pesten utbröt och att Elsbeth derunder återvände till Stockholm, förande med sig till mig både Cecilia och Cornelia? — Ja, jag vet det. Men gjorde då föräldrarne aldrig några efterspaningar efter sitt barn? — Nej, ty Elsbeth skref dem till att båda flickorna dött i pesten, och Gyllensten, på hvars anstiftan allt detta skedde, lät fabricera en falsk dödsattest, som medföljde skrifvelsen. — I sanning, ett djerft steg! — sade Stobee. — Ja, men allt lyckades förträffligt. Föräldrarne, intagna af sorg, ville icke mera återvända till Sverige. De gjorde vidsträckta resor och voro borta i flera år ..-. Hvad som sedan skett ... vet... öfversten ... Gud har låtit mig lefva ... tills jag hunnit afslöja alla Gyllenstens brott, i hvilka jag och min syster -.-. låtit förleda oss att deltaga ... Nu dör jag nöjd .-Godtgör ... godtgör detta onda som skett ... och skaffa ... föräldrarne deras ... barn ... tillbaka ... De sista orden hviskade hon fram med nästan ohörbar stämma. — Men föräldrarne! ... hvilka äro de? hvad heta de? — ropade öfversten ångestfullt, i det han lutade sitt öra intill den döendes läppar. Ännu en gång gjorde hon en ansträngning att tala, — men förgäfves. Ett namn sväfvade på hennes läppar, men intet ljud hördes -.öfversten lyssnade med äterI hållen andedrägt .-.Han hörde intet. Döden hade förseglat hennes tunga. — Det är förbi, — mumlade öfversten; — hon är död! ... Och hon glömde att säga mig föräldrarnes namn.