Aftonbladet – 11 april 1854, sida 1

ch som nu vistades i huset. Borgmästarens mor, som innu lefde, trodde att barnet var oäkta och ville derföre li af med det. Allt lyckades... under borgmästarens frånvaro hade på en gång hans hustru och barnet illa nsjuknat i en smittsam sjukdom. Då modren steg upp från bädden, var hennes barn borta. Man sade henne att det dött... och verkligen hade också en prest i Norrköping begrafvit en tom kista i stället... Madamen tystnade, utmattad. — Vidare... för Guds skuld vidare! — utbrast öfversten. — Elsbeth tog flickan och lemnade henne till en tattarkäring, som behöll henne ett par eller tre år. Emellertid fick jag veta om saken af syster min och som flickungen lofvade att blifva vacker, trodde jag mig kunna dra fördel af henne. Tattarqvinnan fick sålunda tillsägelse att lemna barnet hos mig, hvilket också skedde, förstås med Gyllenstens goda minne. Emellertid hade borgmästaren i Norrköping dött och hans unga fru gift om sig med en svensk officer. Elsbeth, på hvilken frun helt och hållet litade, vistades alltjemt i deras hus, och föl.de dem på alla deras resor både i Tyskland och Sverge. Jag hade inte träffat henne på flera år, då hon och hennes fru ändtligen kommo till Stockholm. Cecilia var då bortåt elfva år gammal. Men samma qväll spelte oss slumpen ett högst besynnerligt spratt. Elsbeths matmor behöfde nemligen en barnflicka för sir lilla dotter och frågade sig i detta afseende till råds hos en gammal beskedlig hustru, med hvilken hon blifvi bekant. Mor Brita — så hette hustrun — lofvade skaffe henne en flicka, och hjelpte sedermera Cecilia att rymms från mig samt förde henne med sig till den unga frun Elsbeth kände icke igen flickan, men insåg lätt alltsammans, då hon fick veta att Cecilia rymt ifrån mig. — Store Gud! — utbrast Stobee i högsta förvåning — hvilken sällsam slump! Cecilia kom sålunda tillbaka til sin .mor! — Ja, ... för att bli barnflicka åt sin syster Cor nelia ... — Det är saunt! De äro sålunda syskon, Cecilia och Cornelia! — Halfsyskon, förstås — sade madamen, hvars kraf ter genom det myckna talandet blifvit alldeles uttömda Fortsätt berättelsen! — utbrast Stobee. — För al del, dölj ingenting. : Den döende återtog, efter några djupa andetag: