Aftonbladet – 11 april 1854, sida 1

för sig sjelf. — Jag måste gå dit. Det slår icke felt, : att icke hon känner Cecilias och Cornelias härkomst. Jag har länge anat det, fastän jag icke kuunat förmå henne att tala. Öfversten svepte kappan omkring sig, och gick ut. Det var redan mörkt, och Stobee märkte derföre icke att ett par blixtrande ögon lurade på honom, så snart han trädde ut på gatan, och att en person med smygande steg följde hans spår. I Han uppnådde snart det dystra ställe, dit han blifvit kallad. Den person, som följt honom, stannade utanför porten. I — Förbannelse! — mumlade denne person för sig sjelf. — Han går utan tvifvel till den satans hexan! Hon ligger för döden... hon skall yppa allt... ; Men det är sannt — fortfor han — kKlsbeth ör redan död... Man har inga bevis. Jag nekar... Hvart vill man komma... Ett intyg af en kärring på tukthuset måtte ingenting betyda. I Om jag bara kunde höra deras samtal... Men nej! jag måste stanna här. Han svepte kappan tätare omkring sig, och qvarstod orörlig vid porten. ; Emellertid hade Stob6e, åttöljd af föreståndaren för tukthuset, snart uppnått det usla kyffe, der madam Hofverberg redan drogs med döden. Då den brottsliga qvinnan blef honom varse, lifvades för ett ögonblick heunes insjunkna drag. Stobee trädde fram till hennes läger och fattade med godhet den nästan vissnade handen — Tala! — sade han med en lätt rysning. — Låt icke hemligheten af ett brott tynga edert samvete, då ni nu snart skall inställas inför en högre domare. Tala derföre ... jag hör er. I Den döende qvinnans läppar rörde sig. Öfversten förnam det sakta framhviskade ordet: förlåtelse! j — Jag förlåter er af allt mitt hjerta — sade han. — Men Cecilia, Cornelia? Hvad vet ni om dem? Tala, innan det är för sent... — Herr öfverste — sade madam Hofverberg, anstränIgande sina sista krafter, — jag vill lätta mitt samvete, innan jag dör... Cecilia är icke min slägting... Hon är dotter af en borgmästare i Norrköping, en morbror till Gyllensten... Ett stort arf tillföll honom, derigenom att flickan utgafs för död... Elsbetb, som var i tjenst Ihos borgmästarens fru, var honom härvid behjelplig, äfvensom en gammal trädgårdsmästare, sem varit soldat