Aftonbladet – 10 april 1854, sida 2

nara Ull hands liggande formcodan, att Forenta Staternas regering skulle vilja begagna sig af det ögonblick då Frankrike ooch England äro sysselsatte i Orienten för att irycka Cuba undan Spaniens välde och föremaa denna herrliga ö med Unionen. Journal des Dåebats, uttrycker naturligtvis sitt allvarligaste ogillande af en sådan politik, som skullle öfver Förenta Staterna draga alla upplysta imationers rättmätiga fördömelse, så mycket mer som negerslafveriet derigenom skulle föjrevigas på Cuba. Tidningen råder derföre spanaska regeringen, att, då hon icke under nuvarrande förhållanden kan såsom eljest påräknaa sina allierades skydd för sin ifrågavarande besittning, hon måtte skydda den sjelf dels genom att förmedelst industriens frigörandee och en liberal tulltaxas införande betaga öns invånare all anledning att önska sig komma under Förenta Staterna, dels och framför alllt genom att enligt Englands och Frankrikes exempel afskaffa negerslafveriet på ön, hvilkcet skulle ögonblickligen öppna en afgrund mellan ön och de amerikanska inkräktarne coch innebära ett skydd, kraftigare än Frankrikes och Englands, nemligen grundsatsernas krafft. ENGLAND. Den 31 Mars voterades i båda parlamentshusen enhälligt tacksägelseadressen till svar på drottningens budskap om krgsförklaringen, och innehållande såsom vanligt endast en omskrifning af detta budiskap. Debatten, som fördes öfver detta ämne:, fyller i de engelska tidningarne nära 30 ffint tryckta spalter och det kortaste sammanndrag skulle minst erfordra lika mycket utrymnme som vi kunna egna ät hela vår utrikesafdlelning. I öfverhuset motionerades adressen af lord Clarendon; han genomgick den sista korrespondensen med Ryssland och visade de grunder, som då förefunnos att hysa tillit till hans afsigter; striden hade numera blifvit civilisationens strid mot barbariet, ettt principkrig för de högsta grundsatser, såscom hvar och en kunde se. Men besynnerliggt nog nedtyngas ännu vissa regerngar i Europa af en panisk fruktan för Rysslands makt. Han vidrörde derefter Österrikes ställning, hvars uppförande han prisade såsom öppet ockh redligt; beklagligtvis kunde ej detsamma sägas om Preussen. Han slutade med att uttrycka hoppet om de turkiska krstnes förbbättrade ställning, genom de friheter som swltanen oombedd hade beviljat. Lord Derby sade att ministeren ej visste hvad den gjorde när den kastade sig i detta krig, och menade att ryska czaren ej gjort sig skyldig till något bedrägeri. Tvärtom hade Planen för Portens delning blifvit uppgjord med lord Aberdeens goda minne, och czaren hade således sjelf blifvit missledd. Lord Aberdeen, som på ett ganska slående sätt försvarade sig från all delaktighet i de ryska plamerna, gaf härvid den märkliga upplysningen, att han hade, genast efter mottagandet af czarens memorandum af 1844, meddelat det åt Ludvig Filips regering. I underhuset föreslogs adressen af lord J. Russell i ett mycket utförligt anförande, hvaruti han punkt för punkt genomgick de sista årens händelser och visade huru oaflåtligt Englands regering upptäckt och omintetgjort hvarje ny rysk intrig, på samma gång den redligt arbetat på fredens upprätthållande. Han rättfärdigade vidare sultanems krigsförklaring. Englands krigsförklaring var dikterad af den strängaste nödvändighet; England kunde ej förbli passivt vid andra nationers strider, utan var af pligt och intresse uppmanadt att framstå som skiljedomare. Han prisade Frankrikes redliga vänskap. Med Österrike och Preussen var förhållandet mindre tillfredsställande. Preussen hade isymnerhet ådagalagt en trångsinnad uppfattning af sin ställning. Dessa makters intressen voro dock desamma som vestmakternas, och lorden hoppades, att deras regenter snart skulle inse det. Krigets mål var att bereda full trygghet åt Turkiet för framtiden; i afseende på fredsvilkoren var ännu intet uppgjordt. Layard förklarade att han ej ville sätta sig emot adressen, men han ämnade vid ett annat tillfälle yrka ett misstroendevotum mot ministerens uppförande, på den grund attlord J. Russell ej med tillräcklig styrka uttryckt sitt ogillande af czarens första förslag till Turkiets delning, att lordl Clarendon ännu mildare bemött detsamma och förklarat sig villig att ingå i vidare diskwssion derom, samt slutligen att meddelanden ffrån kabinettet blifvit gjorda till Times, somm ännu voro obekanta för de öfriga ministrrarne. Han yttrade vidare, att ministeren gått för lamt till väga i hela frågan, slöt deraf att något olyckligt inflytande måtte gjort sig gällande inom kabinettet, och uttryckte den önskan, att man ville kasta Jonas öfver bord,. Bright talade mot Englands inblandning i frågan, och menade att czaren hade rätt i alla sina fordringar. Detta gendref: lord Palmerston och visade att Ryssland, som sedan lång tid tillbaka haft sina ögon fästade på Turkiet, under sista tiden dock betett sig hemlighetstullare och bedrägligare än någonsin förut. Denna fråga var af en högre art än en blott fråga om vinst eller förlust, och landet väpnades nu för att hindra den civiliserade verlden från att falla under en envåldsmakts fötter, att försvara Europas frihet och nationernas oberoende. Disraeli understödde adressen och ville ej nu gifva ministeren ett misstroendevotum; men han anisåg för sin rätt att anmärka den oenighet, som rådde inom kabinettet. Kriget var rättmätigt och måste föras, och likväl var det mot sin vilja som premierministern gick in piå dess företagande. Han påstod, i likhet med lord Derby, att det var Englands regering, som visat dubbelhet, men icke czaren. Hade ministeren visat en fastare hållning, skulle mian hafva undvikit de vådor, för hvilka man mu utsatte sig. Lord Russell förnekade att någon osämja rådde inom kabinettet, och föreslog slutligen att adressen skulle af huset in corpore framföras till drottningen. Efter ett gammalt bruk har krigsförklaringen blifvit högtidligen uppläst på börsen, med stor högtidlighet. En allmän botoch böredag kommer att anordnas i afseende på krigets utbrott.