Aftonbladet – 8 april 1854, sida 2

RENEE SÄ TRAKNNENEEENROSEKEER SEE EAENPEE TS SSE Av Oe krig. Det svenska lejonet låg och hvilade sig, med afklippta klor och sönderbrutna tänder. Den hessiska intrigörens tron stod ännu upprätt, sedan fäderneslandets alla fördeler blifvit uppoffrade. Sedan czar Peter salunda, mot erhållande af de fredsvilkor, hvilka vi i det föregående låtit Regina upprepa, erkänt Fredrik för konung och lofvat att icke mera blanda sig uti Sverges inre angelägenheter, ansåg sig hessaren någorlunda säker utifrån, ty czaren hade ju hittills varit hertigens af Holstein förnämsta stöd. Men deremot hotades han ännu af hertigens anhängare inom landet. Fredrik bäfvade vid tanken på den stundande riksdagen ... Under den tid som förflöt närmast fredsslutet rådde ett skenbart lugn, hvarunder partierna rustade sig till en afgörande kamp. Det holsteinska partiet hade erhållit en fruktansvärd tillvext genom de från Ryssland hemkomna fångarne. Vid deras hemresa hade hertigen, som då vistades i Petersburg, bemött dem med den utmärktaste välvilja — och flera hundrade officerare, de flesta adelsmän, återvände till fäderneslandet med full föresats att på allt sätt befrämja den unge furstens fördelar ... Allt detta insåg konungen ganska väl, och hade det berott på honom, skulle han utan tvekan ha låtit fångarne i all evighet förblifva der de voro. Konung Fredrik fruktade för närvarande icke så mycket en revolution, men hvad han synnerligen fruktade var hertigens antaganile till tronföljare och de förvecklingar som deraf lätt kunde uppkomma. Härtill kom, att borgare och bönder med missnöje sågo konungamakten så svag, så beröfvad allt stöd ... Ingen önskade lifligare än Fredrik att rycka till sig högre makt... men vid blotta tanken härpå bäfvade han tillbaka. Detta skulle ohjelpligen söndra ifrån honom det parti som satt honom på tronen — den högre aristokratien. Huru skulle han våga reta denna hydra, hvars hufvuden dagligen tillväxte? Han insåg att alla dessa stridande elementer skulle hvarje ögonblick sätta hans tron i fara... och han bäfvade för den stundande riksdagen. Denna kunde dock icke undvikas. Den 3 Oktober 1722 utfärdades riksdagskallelsen, och den 16 Januari följande året sammanträdde ständerna ånyo i Stockholm. Redan dagen förut hade öfverste Stobee infunnit sig i hufvudstaden. Han var dena gång ensam, ty han hade lemnat sin familj efter sig i Skåne. Genom ett par i korthet anförda scener från början af denna riksdag skola vi söka bibringa läsaren ett be