Aftonbladet – 8 april 1854, sida 1

STOCKECLR, den 8 April. . . Riddarhuset förr och nu. VIL). Riksdagen år 1:50 var till sina politiska resultater en af de mest betydelselösa sedan den Bernadottska dynastien uppstigit på tronen. Eget nog skulle man nästan kunna kas rakterisera den endast genom en trogen teckning af de talmän, som nämndes af konungen i tre af riksstånden, och de inflytanden, som bestämt dessa val. Främst deribland står naturligtvis landtmarskalken. Det var redan då ingen hemlighet, att h. exc. f.d. justitiestatsministern hr friherre Lars Heman Gyllenhaal, i sin enskilda umgiöngeskres känd såsoma hjertans tjenstaktig och besedlig samt i viss mån angenäm, men unde sin föregående embetsrmannabana i inte: hänseende utmärkt, hvarken å hufvudets vägar, omdömets, insigternas eller talangens, hade att helt och hållet tacka sin frände, den allt mer och mer allsmäktige generaltulldirektören friherre Carl Gyllenhoal, för det vigtiga förtroende, hvartill han kallades, och hvilket han motsvarade såsom en fulländad hofman. Uti Borgareståndet anförtroddes klubban åt en annan beskedlig man cch lycklig köpman, hr kommersrådet Wik, hvars för denna plats erforderliga egenskaper voro för alla en hemlighet, hvilken ej heller under riksdagens lopp kunde upptäckas ens för det skarpsyntaste öga. Beträffande Bondeståndet, använde såväl åtskilliga ledamöter af konseljen, som bondeståndets sekreterare, häradshöfdingen Ros, alla sina bemödanden för att till talmansstolen förflytta ståndets utmärkte ordförande vid 1840 års riksdag Anders Eriksson i Kärna, men besegrades af det mäktiga Hamiltonska inflytandet, som önskade och erhöll en nyvald riksdagsman, Niils Persson i Ringstorp, hvilken förut lärer vartit förvaltare på något af slägtens gods och derföre ansågs förtjent af belöning. Han var liktväl en person, som med skicklighet fyllde :platsen; åtminstone var han den bäste af de tre. Han blef ej heller bibehållen vid innevarande riksdag, hvilket synes bevisa, att han icke lärer varit hofvet helt och hållet till lags. Konungens trontal (den 2.3 Nov. 1850) var egenthgen historiskt. Deri berättades: huru försynen bevarat den skandinaviska ha fön från våldsamma skakningar-, huru rikets förhållande till fremmande makter fortfarande pburit prägeln af uppriktig vänskap, huru Hans Maj:ts ,bemödanden att, i förening med allierade makter, bidraga till fredens återupprättande i Danmark, på ett med denna pstats värdighet och sjelfbestånd förenligt sätt, aldrig upphört att vara verksamma för den så tappert häfdade rättvisans heliiga fordringar,; huruledes den vid föregåemde riksdag beviljade särskilda bevillningen till betickande af ett anslag för krigsrustmingar, hvil .ket Rikets Ständer anvisat, komme att upphöra : huru de mtill elcmentarläroverkets för.bättrande beviljade medel blifvit till det dermed atscdda ändamål (2, användav; och slutligen huru reg. ,vidtog t åtgärder mot kolerafarsotens spridsnden. I frågan om de: många reformer i flera grenar af lagstiftmingen, tulloch beskattningsväsendet, förvaltningsbestyren m. m. och de i sammanhang dermed gifna löften, hvarmed de föregående tratalen varit mer eller mindre späckade, afhörles nu mera ej det ringaste, med undantag för den i vår förra artikel omnämnda betydelsdösa frasen angående det hvilande representaticnsförslaget, samt det likasom i förbigående afgifna yttrandet, att H. M:t skulle egna sina oafbrutna omsorger åt den ytterligare utviecklingen af den vigtiga angelägenhet,, som omfattade elementarläroverkens förbättrande. Trontalet var denna gång icke heller, såsom vid de två föregående riksdagarne under Konung Oscars regering, åtföljdt af Kgl. M:ts nådiga proposition till Rikets Ständer, angående statsverkets tillstånd och behof, utan öfverlemnades denna liksom vid innevarande riksdag, direkt till statsutskottet — en brist på aktning mot och förtroende till Rikets Ständer, som visserligen hade ett och annat exempel under konung Carl Johans sista regeringsår, men som likväl nu väckte rätt mycken missbelåtenhet och ansågs såsom ett, bland flera, bevis derpå, att tiderna förändrat sig. Det märkligaste i denna kongl. proposition, hvilket likväl icke med ett enda word var omnämndt eller ens antydt i trontale:t, var den fullständiga plan till ordnandet af landets sjöförsvar, hvilken, framlagd af d. v. sjöministern, grefve von Platen, blef af Kongl. Maj:t och statsrådets samtlige ledamöter godkänd. Denna plan, om hvars militäriska värde, med den riktning sjöväsendet nu erhållit och den betydelse det genom ångkraftens användande ifven på de stora seglande fartygen numera intagit, tankarne utan tvifvel kunna vara deade, var åtminstone utmärkt för den största öppenhet, som ditintills försports angående det verkliga tillståndet inom vår flotta, och hade dessutom i konstitutionel mening anspråk på understöd af den regering, som gillat den. Men detta uteblef helt och hållet. Den förblef nära nog ett lika vanvårdadt styfbarn som representationsförslaget, och då tronföljaren tilläts att, utan förbehåll, varna för an vagandet af sin Faders och Konumgs proposition i den sednare frågan, medgrafs det likaledes åt en yngre son att både genom skämt och allvar motarbeta och tillintetgöra Hans Maj:ts proposition i det fack, åt hvilket den unge hertigen egnat sig, utan att, med undantag af grefve von Platen sjelf, någon af le öfriga ministrarne lade ett strå i kors för utt bindra förslaget att falla. Med undantag i öfrigt af stegrede anslagsfordringar, var den Sparreska ministeren vid riksdagens början icke beredd på någon proposition till Rikets Ständer af större vigt, hvartill vi nedanför återkomma, sedan vi först kastat en flvotio hlick öfver riksd:avene Aras