Aftonbladet – 6 april 1854, sida 3

utgöra styckets; starkaste, sida, .havnågra rblif. vit. temligen väl återgifna, -somliga åter -alldeles--uteslutna -och andra förfuskade.De sista är beklagligen tillfället med Britas häckvisa; som liksom utgör styckets medelpunkt och:som i originalet haren gripande kraft med sin effektfulla refrän: Det är ham, det är bam, det är Nökken selv; Han synger sit Qvad i den brusetide Elv Gak bort, om Du kan, og lyt ei dertil, Thi seent vil Du glemme det selsomtne Spil; bvilken sång i bearbetningen blifvit ersatt af ett par matta och intetsägande verser på melodien af Näckens polskan; — De spelande synas utföra detta stycke rätt con amore och göra alla sitt bästa på ett ganska berömvärdt sett, med undantag af hr Agardh, som är en öfver all måtta stel och obäklig baron Axel. MIl Blomqvist såsom Brita är liflig och naiv och sjunger äfven sina partier med sannt uttryck. Hr Bonnivier vill inlägga för stor portion komik i Göran; denne skall icke vara någon mes, utan en hurtig, till och med litet obetänksam ungersven med friskt och öppet natursinne. Folkdanserna utföras mycket bra och tyckas väcka publikens synnerliga belåtenhet. Detta stycke i en vårdad öfversättning med vackra dekorationer och en i öfrigt fullständig uppsättning tyckes böra ha varit en god acqvisition för; den kongl. teatern. Oaktadt alla bristfälligheter i uppförandet skall det utan tvifvel ännu kunna genom sin friska, natiohella anda någon tid bortåt locka till Södra teatern besökande äfven långt bort ifrån norrmalm. I aSkomakaren och hans hustrun är en bagatell, om förut varit gifven på Mindre teatern; innehållet är af mer än slipprig och tvetydig halt i sedligt hänseende: en svartsjuk och otrogen äkta man, som omvändes derigenom att hans hustru öfvertygar honom att äfven hon är otrogen, hvar fter huslig lycka och sällhet uppspira ur den ömsesidiga otroheten. btycket har emellertid några roliga partier ch lustiga infall, som hos en stor del af ubliken hålla munterheten vid makt. Hr onnivier är en rolig skomakargosse, som i nledning af olycklig kärlek vill gå in vid lifgardet till häst. Hr Broman gör af skomakaren Beckmarks eländiga personlighet hvad möjligt är, och hr Agardh är såsom ryttmästaren Stenfeldt mera misslyckad än vanligt. Lifgardets till häst officerare böra känna sig föga smickrade af en dylik representant, som icke blott saknar hvarje skymt af militärisk hållning, utan i gång, fasoner och åtbörder liknar en gatpojke, som i hast blifvit uppklädd samt i otymplig förlägenhet jemnt och ständigt fingrar sin haka, såsom vore den ett musikaliskt instrument.