Aftonbladet – 5 april 1854, sida 3

deras .arkiver och kassor skola begifva sig till Weissenstein. RÄTTEGANGSocH POLISSAKER. En stjufmoder. Uti poliskammaren fortsattes i dag det af poliskommissarien Thomasson mot skafferibetjenten hos Konungen J. Lundblads hustru Sofia Lundblad, född Hjelm, väckta ätal derföre att hon, såsom i Lördags omnämndes, misshandlat sin stjufson, gossen Robert Lundblad, 11 år gammal, hvilken nyligen aflidit. Luudblad inlemnade en längre skrift, deruti han bedyrade att hustrun vore oskyldig till den mot henne gjorda svära angifvelse, cch yrkade att hr Thomasson mätte äläggas uppgifva namnet på angifvaren, på det Lundblad mot denne måtte kunna väcka rekonventionstalan. Dertill bifogades ett af löjtnanten Devel utfärdadt skriftligt intyg, af innehåll, att han som en längre tid bott hos makarne Lundblad i huset n:o 6 vid Köpmangatan, aldrig hört att hustru Lundblad misshandlat sina stjufbarn, Kommissarien Thomasson invände, att hr Dzevel om dagarne hade befattning utomhus och säledes icke kunnat höra om barnet blifvit misshandladt. Ett inkallalladt vittne förklarade att det fann hr Devels intyg sä mycket besynnerligare, som en gäng då hr Devel mött den numera aflidne gossen i trappan, en grätit och beklagat sig öfver att han räkat slå sönder en ölbutelj, samt hr Devel lemnat gossen pengar till inköpande af en annan butelj, och dervid yttrat: här har du pengar, ty annars blir du väl sönderpiskad då du kommer upp till mor dip. Hr Thomasson inlensnade en af en fru Törnblom, som är sjuk, under edsförpligtelse utfärdad vittnesberättelse innehållande: att hon som är boende vägg i vägg med Lundblad under 1, års tid hört de mest hemska jemmerrop från Lundblads rum. Den aflidne gossen hade nästan dagligen blifvit af stjufmodren piskad, och dagen innan han afled, hade han, ehuru illa sjuk blifvit — agad. Qvinnspersonen Grenberg intygade att hon, som bi trädt Lundblad med rummens rengöring, bemärkt att gossen blifvit af stjufmodren anbefalld att utföre 3:ne branta trappor nedbära ett ämbar fyldt med slaskvatten. Gossen hade åtlydt befallningen, men icke orkat att gå längre än nägra trappsteg. Grenberg hade dä af medlidande med honom fattat ämbaret och ned burit det. Då Grenberg sedermera kommit upp, hade hon sett att hustru Lundblad slagit gossen, derföre att han icke sjelf nedburit ämbaret. Pigan Carlsson intygade att gossen fätt bära upp ved och vatten under det han hade mässlingen. Carls son hade tyckt det vara synd om gossen, och flere gänger hulpit honom uppför trapporna med hans bördor Han hade alltid varit rädd för att modren skulle få se att han icke kunde uppbära hvad han blifvit anbefalld. Under sistl. vinter hade gossen äfvensom de 2:ne andra barnen varit mycket illa klädda, och den förstnämnde haft sä dåliga skodon att han gätt nästan barfota. Alla i huset boende personer hade hyst medlidande med det stackars barnet. Carlsson hade en gäng träffat den af sjukdom utmattade gossen vid brunnen i Brunnsgränden, och hulpit honom hembära 2:ne ämbar vatten. MIll Jansson, äfvenledes boende i samma hus som Lundblad, intygade att Lundblads barn alltid varit skygga och rädda. Den aflidne gossen hade till och med efter kl. 10 på qvällarne måst bära ved och vatten uppför trapporna. Han hade haft så stora bördor som någon fullvuxen person kunnat böra. Sedan kommissarien Thomasson förklarat att der adidne gossen gätt omkring i granskapet och tiggt bröd, äfvensom att sedän Lundblad sistl. höst hemkommit frän Tullgarn, hustrun bättre vårdat barnet än då mannen varit hemma, hördes de af Lundblad äberopade vittnen. MIl Lindström förklarade att hon på Lundblads brölloppsdag öfverlemnat till hustru ILuadblad de trenne moderlösa barnen, dervid hustru Lundblad under ymniga tårar lofvat att värda dem som en moder Då Lindström varit inbjuden till Lundblad hade barnoen icke blifvit misshandlade, och då de varit hos vittnet hade hon flere gänger yttrat ät små gossarn men dv hade icke varit hungriga, och deraf hemtade Lindström anledning till den förmodan att barnen fått tillräckligt mat af sin stjufmoder. En af arbetsinrättningens personal, ynglingen Julin, var äfven af Lundtlad åberopad säsom vittne, och denne påstod att han ofta burit upp ved och vätter till Lundblads bostad. Skafferibetjenten Zetterqvist, äfvenledes åberopad af Lundbad, förklarade att han, som ofta besökt Lund blad, aldrig under det han derstädes uppehöll sig, observerat att hustru Lundblad misshandlat barnen. men mäste, på poliskommissarien Thomassons fram tällde fräga, tillstå att han sett att den lilla gossen ått bära tunga korgar med buteljer frän riddareholmsbamnen vid ett tillfälle då hofvet inflyttade till hufvudstaden från Tullgarn. Dessa korgar hade blifvit af gossen burne hem till föräldrarne vid Köpman satån. Hofturiren Lundholm öfrvervar ransakningen, och mälet remitterades till rådhusrätten. — En längre tid har klagomål försports deröfver att kringgående brödförsäljare vid försäljningen af bröd, vid uppvägningen bedraga allmänheten, och dä dylika industririddares antal alltmer och mer tilltager, så förekomma nästan dagligen i poliskammaren åtal härom. Nyligen blefvo 2:ne brödförsäljare intagne å arbetsinrättningen, sedan det visat sig att de för dylikt bedrägeri stadgade böter 3 rdr 16 sk. bko icke kunnat. afhällå dem från oärlig vigt. Eit nytt försök till enahanda bedrägeri var i går föremål för ransakning i poliskammaren. Bageriarbetaren Lars Larsson hade till sejlaremästaren Tjernqvist, boende uti huset n:o 7 vid Clara Norra Kyrkogata, försält ett större parti bröd, hvilket uppvägdes i 3:pe korgar, men i botten på korgarne hade efter gjord liqvid anträffats stenar till icke mindre än 3 18 vigt. Larsson, hvilken flere gånger varit tilltalad för dylikt bedrägeri, blef efterspanad och af poliskonstaplar häktad. Vid polisförhöret erkände Larsson rigtigheten af den mot honom gjorda angifvelse, hvarefter målet remitterades till domstol.