Aftonbladet – 5 april 1854, sida 2

en af dem eger flere mantal, gjorde man sig säker på att tjufvarne, utom Pt vanliga ansvaret för stölden, skulle komma att godtgöra bankens alla förluster och omkostnader i följd af stölden. Orsaken hvarföre mar. med gårdagens post erhöll så få och obestämda underrättelser om upptäckten af stölden var den, att man, sedan misstankan om delaktighet deruti fallit på drängen Jonsson, i all tysthet hade bemäktigat sig honom, på det att icke de andra deltagarne i stölden skulle kunna undkomma. Allt efter som man af Jonsson erhöll upplysningar och fick anledning till misstankar, utskickade man förklädda personer, att efterspana de öfriga tjufvarne, hvarvid polisgevaldigern Larsson från Norrköping skall hafva särdeles utmärkt sig. Hos en af de i stölden delaktige bönderna hade Larsson, eller såsom andra säga, stadsfiskalen Linden, infunnit sig just då bonden firade sin dotters bröllop, och uppgifvit sig vara oxhandlare. I bröllopsgården gick rundligt till; den objudne gästen blef mycket väl emottagen och drack duktigt om både med värden och hans måg; men sedan -spejaren hunnit öfvertyga sig att värden yar en af tjufvarn., gjorde han slut vå bröllopet och inmanade både honom och mågen i häkte, sedan han fö-ut fått reda på ea betydlig del af de stulna sedlarne. Man har emellertid nu lyckats att upptäcka det tjufband, som man länge vetat hafva funnits i orten och som hittills undgått efterspaningar, troligtvis emedan landsfiskalen sjelf, såsom det synes, sätt sig i spetsen för detsamma. —— tt Branden i Örebro, Från Örebro skrifves i Nerikes Allehanda af den 1 April. Redan samma morgon, som elden härstädes rasade, afg:ck med extra post rapport derom till civildepartementet. och erhöll hr landshöfdingen sistlidne onsdag skrifvelse frän statsrädet Fäbreus af innehåll, att A. M. Konungen tillåtit det en summa af högst 1000 rdr bko mä af om händer hafvande medel, mot be hörig redovisning, användas till afhjelpande af den fattigare befolkningens mest trängande behof. Samma skrifvelse omnämnde äfven H. M. Konungens vilja vara, att den nya tomtregleringen bör omfatta icke allenast den nu afbrunna, utan äfven hela den öfriga delen af staden. — Vid ett så olyckligt tillfälle som efter en eldsväda, ser man ofta prof af den ädlaste och renaste menniskokärlek, men deremot äfven drag af den oförskämdaste och hjertlösaste egennytta. Så t. ex. finnas personer, nyss hotade att se sina egna hem af de med giriga tungor efter rof sökande lägorna förvandlas i aska; personer stadda i goda ekonomiska omständigheter, men det oaktadt känslolöse för dem som varit nog olycklige att förlora både hus och hem; personer som, begagnande sig af olyckan, äro nog skamlösa att vilja preja sin nästa genom att blott öfver sommaren taga ända till 200 rdr bko för ettpar rum, för hvilka de eljest på hela äret icke kunna påräkna stort mera än tredjedelen af denna summa. Vi hoppas dock att de högljudda och skäliga anmärkningar vi hört göras öfver ett sä oförsynt prejeri skola utgöra en tillräcklig varning för dem, hvilka vid ett sädant tillfälle som detta vilja ockra på sin nästa, att icke. genom ett fortsatt förfarande dermed ej allenast vanära sig sjelfva, utan äfven ådraga sig allmänhetens yvälförtjenta förakt. Andra till heder, anse vi oss slutligen äfven böra nämna, att de finnas, hvilka, tacksamme mot Försynen som befriat dem från det härda ödet att anropa andra om tak öfver hufvudet för sig och de sina, kostnadsfritt upplåtit bostad ät behöf vanda lIikar