STOCKEOLE, den 4 Apri. Tärningen är kastad. De vestra maktena hafva ändtligen förklarat kriget mot czarvldet; civilisationen, den borgerliga ordninga, det politiska framskridandet ha omsider, efer årslång pröfning af ett tålamod som synes outtömligt, dragit svärdet mot barbariet, förtrycket, den läglösa inkräktningen, och förlåten har uppgått till en ny akt i verldshistoriens drama, hvars utveckling blir af en genomgripande betydelse för hela det europeiska samhället. Fredens tidehvarf ligger afslutadt bakom oss, den mer än fyratioåriga fred, under hvars välsignelserika skydd de flesta af Europas folk utvecklat sig till en aldrig anad odling, lycka och välstånd. Andra dagar randas nu, med blod, uppoffringar och lidanden, hvilkas ända ingen mensklig tanke kan beräkna. Efter allt utseende blir striden förfärlig och omfattande, och ingen nation, ingen regering kan på förhand beräkna huru länge det tilllåtes henne att i lugn åskåda slagthvimlet utom sina gränser. Striden gäller den närvarande mensklighetens högsta och dyrbaraste intressen, dess andliga och borgerliga frihet, folkens politiska rätt och deras framskridande i odling, välstånd och lycka. Den trångsinta tvisten om tillträdet till en kyrka och ett grafkapell har antagit omätliga dimensioner, och de dragna svärden skola ej förr hvila, än Europas närmaste framtid blifvit afgjord, än den slutliga segern bestämt sig för vestern eller östern, för friheten eller kossackväldet. Det är en stor tanke, uttalad af en envåldsregent, men af en man som byggt sitt envälde på de stora massornas bifall, att eröfringarmes tid är för alltid förbi. Det är ej längre dymastiernas små egennyttor som bestämma -verrldens krig eller fred. Om Europa för en låing tiderymd är dömdt att umbära fredens ljufmet och se krigets många fasor i ansigtet, så är dock en stor tröst att detta krig ej är ett lumpet gräl om landvinningar. Detär folken, Europas mest bildade folk, som, manade af pligt och samvete, höja vapnen för att göra freden och ordningen möjliga för framtiden, för att en gång för alla tillbakavisa våldet, sveket och förtrycket inom deras tillbörliga gränser. Det är ett stort, ett vördnadsbjudande skidespel att se, huru folkens egen inneboende ande gjort det omöjliga möjligt, huru den siz oemotståndligt utvecklande odlingen slagit en brygga mellan tvenne folk, som ända ifrån korstågens dagar oupphörligt bekrigat, hatat och misskänt hvarandra. England och Frankrike, dessa oförsonliga fiender, dessa hatfulla rivaler, hafva öfver Kanalen räckt hvarandra handen till ett förbund för högre syften än den nationella egenkärlekens; ur den djupa skiljaktigheten af lynnen, öfvertygelser, traditioner och seder, som råder mellan dessa tvenne folk, har uppväxt en enhet af högre ordning, en sammansmältning i vilja, åtrå och handling, som lyfter hjertat och lifvar modet hos den klentrognaste. Den sak de omfattat är mensklighetens sak, och öfverallt der civilisationens ljus sprider sina strålar se Europas nationer upp till de förenade vestra folken, såsom sanningens banårförare, såsom kämparne för en bättre och ljusare framtid. I denna strid, hvars blodröda morgonrodnad uppgår öfver våra närmaste grannländer, äro de skandinaviska folken ännu ej kallade att deltaga. Det kan dröja längre, och det kam dröja kortare, till dess uppropet ljuder äfvern till dem att intaga sitt led i den stora slagttlinien, men denna timma är ännu ej slagemn. De kunna ännu sitta i ro och från sina klipppstränder åskåda händelserna, till dess de kalllas att deri deltaga. Men om äfven deras vapen ännu hvila, skola de dock ej med likzgiltighet åse stridens vexlingar. Deras syrmmpatier, deras hjertans varma deltagande, deras