Aftonbladet – 3 april 1854, sida 3

Att under mellantiden mellan riksdagarne bearbet opinionen i hufvudstaden, dertill kände han ingen kal lelse. Han öfverlemnade detta åt skickligare förmågor sådäåha som Åkerhjelm och Stjerneld, med hvilka ha kommit öfverens att föra en oafbruten korrespondens Sjelf hade han förbundit sig att, så snart riksdagstrum peten smattrade, infinna sig för att förfäkta sin unga her res rättigheter. Han reste sålunda, men hans sinne var dystert och sommarens fägring förmådde knappast rycka honom wu de sorgliga tankar som bestormade honom. Öfverall såg han också märken efter ryssarnes framfart. Han kom till Norrköping . .. hvilken ryslig förödelse! Stobee lyft sin hand mot himlen, liksom för att nedkalla hämt öfver detta skändliga dåd. Hämd? var det då icke redan hämnadt? Ack jo .. vid foten af en schavott upptäckte öfversten en grätand vansinnig qvinna..: Han ryste, och frågade presten Norrköping hvem hon vär: — Hon är moder till den afrättade — svarade denne — Och hvarför har då hennes son blifvit hängd? — Såsom förrädare. Det var han, som, genom at hissa ett lakan, gaf fienden tecken att anfalla staden. . Det var en förnäm otficer — man påstår till och med at han varit svensk — som narrade honom dertill: Den arme fan blef emedlertid hängd, sedan han förgäfves sökt nåd hos konungen. — Och det var Fredrik, som underskref hans dödsdom? — yttrade Stobee rysande. Ja visst.Det skedde helt nyligen. . Stobee såg sig omkring i den förödda staden. Öfverallt — idel grushögar, och straxt utanför staden ett hel filt betäckt med grafvar, allt vittnande på en gåug om lågornas och svärdets förödelse... Och hvarföre? ite sultatet var ju redan gifvet. Alltsammans var ju endas scener tillhörande den comi-tragedie, hvari arffursten utgjort den förnämsta handlande personen. Och följden: en ny titel, ett namn, en glänsande leksak åt en barnsig, fåfäng, egenkär narr, som å tout prix ville bära er rona. : (Forts. följer.)