Aftonbladet – 3 april 1854, sida 2

vändigt att ännu! mer jemka regeringsformen, och, isynnerhet hvad tjemsters besättande angår, ännu mera inskränka konungamakten. Då Fredrik skulle underteckna regeringsformen, kom ag ovilkorligen att tänka på biskop Brask, som smög en protest under sitt sigill, då han underskrifvit erkebiskop Trolles dom. Detta är jag nödd och tvungen till — dessa ord stode tydligen att läsa på den nye konungens ansigte. Hvad som besannar denna förmodan är, att då regeringsformen upplästes hos adeln, ingaf öfverstelöjtnant Rutenskjöld ett memorial om tillökning i konungamakten, hvaröfver den häftigaste debatt uppstod. Högadeln, kufvad af Carls jernvilja, beslutade att ej låta tillfället gå sig ur händer, att återfå sin fordna makt. Fredrik lofvade allt. När nu frågan om de adiga privilegierna förekom, satte sig de tre ofrälse stånden med all makt deremot. Några rådde adeln till eftergift. Gyllencreutz föreställde oss att vi genom vår envishet kunde förorsaka hela regeringssättets fall. — På hvad sätt då? — skreks i chorus. Gyllencreutz itertog: — Borgerskapet är vordet en makt, som man ej mer san trampa under fötterna. Det skall motsätta sig våra billiga fordringar. Deraf uppstå split och tvedrägt, wilka en kommande konung skall begagna för att störta egeringsformen. Men detta var att tala för döfva öron. Ideln höll i sig, och allt hvad de ofrälse kunde åstadkomma var frågans uppskjutande till nästa riksdag. Vi nåste sålunda nöja oss med att begära bekräftelse på 617 års privilegier. För att göra ett hastigt slut på allt detta obehag, egaf sig grefve Horn, hvilken kommit under fund med tt de ofrälse stånden ämnade spela adeln ett spratt, em ovetande, i spetsen för en deputation till Carlberg, ör att begära slut på riksdagen, — hvilket beviljades, varpå den afblåstes den 7 Juli. Nu inträffade en händelse, som kom den gamle yllencreutz att skaka på hufvudet, och framhviska essa ord: — Ve adeln det ögonblick, då de tre ofrälse stånden