Aftonbladet – 3 april 1854, sida 2

tyckte att hon då skulle vara den lyckligaste qvinna på jorden. Och kanhända att hon ej bedrog sig. Hennes hjerta var så genomträngdt af högfärd, att knappast några ömmare känslor der kunde inrymmas. Det är väl sannt att hon älskat Bernhard, men om han äfven hade besvarat hennes kärlek, skulle försakandet af hans hjerta ej hafva kostat henne en timmas qval, om hon derigenom kunnat köpa en tron. Under den för henne kyliga omfamningen irrade hennes blickar rundt omkring rummet, der hon i speglarne såg sin bild mångdubblad. Men, o ve! vid hennes sida, en gubbe i nattrock, med en Satyrs utseende och skick. Hon lösgjorde sig sakta ur hans armar, och började loforda det förtjusande kabinettet. — Ja, det är verkligen vackert. När jag i fjol var nödsakad att smälta Stobees näsvisheter, svor jag attdet ej skulle hända mig noch ein mal... — ÄApropos Stobge, kan ers maj:t göra sig af med honom? Det är med nya titlar som med nya kläder — man måste vänja sig vid dem. Den nye kungen blef skarlakansröd vid ordet majestät, fastän denna rodnad försvann lika hastigt som den kommit. Han framstammade: — Ack, att ingen lycka finnes i denna verld oblandad! Nog är jag kung, men med hvilken makt! Jag har ju måst köpa min titel, — ty något annat är det ej — med uppoffringen af ännu flera kronans rättigheter, än min företräderska. Jag kan ju ej en gång straffa en oförskämd undersåte. Den der Stobee till exempel djerfves ju uppenbart trotsa mig. Han borde, hohl mich der Teufel! ... — Hvad? — Vore jag kung i Frankrike, skickade jag honom på Bastillen. — Vet du Regina, det är just en usel syssla att vara kung här i landet. Vore det bara som i Hessen, så sände jag honom trettio alnar under jorden; nu nödgas jag hålla till godo med all ting, och liksom barnet kyssa riset på köpet. Nej, vet du Regina — intet i