Aftonbladet – 31 mars 1854, sida 2

Kongl. Operan. I går hade man ånyo upptagit Figaros bröllop,, denna herrliga musik, som genom sin komiska styrka, sin oöfverträffliga karakteristik, sin fina konversationston men förnämligast genom sin öfverallt fasthållna ädla totalkarakter är och alltid skall förblifva lika ny, lika älskad. Detta visade sig också uti auditoriets talrikhet och det lifliga intresse, hvarmed äfven enskildheterna följdes af detsamma. Äfven sångarne ådagalade genom en synnerlig liflighet sitt nit för saken; dock syntes operan väl kunna hafva behöft ännu en repetition, i anseende till åtskilliga i ensemblerna förekommande bristfälligheter. Häribland må nämnas G-dursatsen i andra aktens final (som alltid gått osäkert), C-dur-terzetten m. m. — Grefvinnan gafs denna gång af m:ll Walin, som sjöng sin första aria i den mest ädla och rena stil; vid slutet af den andra, som i öfrigt äfven utfördes ganska väl, erfordras deremot mera kraft och värma. M:ll Walins spel har betydligt vunnit: man fann mera nyans samt en säkrare hållning, och en fortsatt teateröfning skall utan tvifvel äfven i afseende på aktionen försäkre m:ll W. om en inom hennes fack utmärkt plats bland våra lyriska artister. Flera af de mest omtyckta arierna hafva förr varit uteslutna, och först småningom upptagits; äfven m:ll Walin skulle säkert göra en intressant innovation genom att framdeles gifva grefvinnans hitttils uteslutna tredje aria. — M:ll Sällströms sång uti pagens parti utvisar vackra framsteg, och bör nämnas med beröm. Hr Walin var serdeles lifvad, äfvenså hr Lundberg och fru Strandberg. Bland förekommande smärre oegentligheter anmärka vi bröllopstågets inträde, som inträffar för tidigt: marechens crescendo antyder tågets närmande, och först vid sorlet bör det inträda på scenen.