Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 2

Men det var ej nog härmed. Längre ned på samm papper stod en afskrift af en ny biljett, hvaruti jag be om ursägt att jag ännu ej skickat henne armbanden . . De skulle nog i sinom tid komma, äfvensom penninga för reversen o. s. v. Du kan lätt föreställa dig med hvilka känslor ja skulle läsa dessa infama rader -.. Likväl blef jag nä stan mera förvånad än harmsen, och vid närmare efter sinnande började saken förefalla mig en smula löjlig Derföre frågade jag också Diker, om han verkligen trodd att jag skrifvit dessa biljetter. Han studsade, men återtog efter ett ögonblicks tystnad — Det är öfverstens hand och, hvad mera är, öf. verstens vanliga sigill, då han ej begagnar sitt vapen Således ... Men som gammal krigskamrat råder jag öfversten att bilägga denna infama historia; låt icke menniskan stämma sig för reversen, utan betala henne heldre, för böfveln i våld, och lef sedan ordentligt! Öf-. versten har ju hustru och barn! ... Om den tusan dj vore vacker ändå! Men hon är ju ful som fan och bestämdt lika gammal som öfvers tens fru. Jag begriper ej hvarifrån jag tog tålamod att afhöra lit detta; men nu var det också slut. Diiker pratade n hel hop om hur han skulle försona mig med kåren. för att ej glömma med hvem jag talade, skyndade jag ort, lemnande honom midt i talet. Jag spreng hem, ch först efter flera timmars förlopp har jag lyckats tillämpa mig nog lugn att fatta pennan och för dig relaera händelsen. Ju mer jag tänker på denna fördömda historia, desto ydligare blir det mig att Gyllenroth, som händelsevis pptäckt mina besök hos Hofverlbergskan, rapporterat dem ch sedan i samråd med Gyllensten — du bör veta att an kommit till hufvudstaden — hopsmidt denna skändga intrig. Uti ingen annans hjerna kunde en sådan omplott upprinna. För att tillfredsställa sitt eget och mnu en annans hat och med detsamma måhända komma 1 sammansvärjning på spåren, — alltså slå två flugor i 1 smäll — har man icke aktat för rof att söka nedärta min enskilda lefnad. Cederhjelm var nyss här; in fruktade att jag, för att kunna förklara orsaken till ina besök i nämnde hus, skulle förråda våra möten. an bad mig för Guds skull ingenting yppa, ty då vore lt förloradt, utan heldre uppoffra mig för min tillommande konung, som nog en gång skulle gifva migl, llkomlig upprättelse. Min hustru ber mig betala men-?:;