Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 1

———wnwwewe— SIS ÖFVERSTR STOBER ELLER HOLSTEINSKA PARTIET.) Det var som hade en inre röst tillhviskat Catharina att en fara hotade hennes man, om han lydde rådet. Hon svarade derföre: — Det skulle väl ej är hågad, och han så kunna tyckas; men då Stobee dessutom ej är befalld, bör ingen kunna förtycka om han blir hemma. — Just det är ock tigt — och jag gir der min mening — inföll Stobee häfrföre icke. Om öfversten blott händelsevis kommit att betrakta Gyllenroth, skulle han het, harm och bedrage häpnat öfver det utttryck af falskn väntan, som stod aatt läsa i hans ansigte. Men detta varade endast ett ögopnblick. Hans anletsdrag återtogo snart samma leende ochh smilande uttryck som förut. Han vände sig åter tillll öfverstinnan. — Förlåt, fru öfve rstinna, att jag vågar I bestrida denna mening. Om öfversten ej kommer, kundee höga vederbörande upptaga det onådigt. Stobie harr aldrig vårdat sig att kasta en, om än aldrig så genomskinlig slöja öfver sina politiska åsigter. Vore ej Stobee soldat, betydde det föga; men militären ... — Detta ord tystade öfverstinnan. En lätt färgskiftning sväfvade öfver öfverstens ansigte, och bemärktes n af Gyllenroths lurande blickar. Nu trodde han sig rik tigt ha träffat hufvudet på spiken. — Nå, tycker du icke att jag har rätt? — återtog han. — Jo, jag skall komma. — Nå, skynda då att kläda dig, så följas vi åt. o— Så snart de begge makarne blifvit ensamrae (Gyllenroth hade gått ut i salen medan öfversten klädde sig) sade Catharina. — Märkte du, min vän, huru besynnerlig Gyllenroth såg ut? Kanhända du gjorde bäst om du blef derifrån. — Det lenroth ej att han s är cj an. ar rent Nog har jag länge sett, att Gylspö), och just derföre vill jag cj I få något att springa med, stom kan ädraga mig mera uppmärksamhet, än den man, tyvärr, redar fäster vid min person. Farväl derföre! Catharina hade stadnat vid fönstret och såg efter d ) So A.B. N:is 53, 56—57, 59, 61—65, 68, 70 och 72.