Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 1

rädde öfversten, afkastade hatt och kappa och gick häfigt fram i rummet. — Hvad i Guds namn har händt? — frågade den örskrämda öfverstinnan. Utan att svara stirrade öfversten på henne. Hon itertog : — Af barmhertighet, svara mig. Hvad har händt? — Är du så angelägen att få glädja dig åt din mans vanära ? — Herre Jesus! — tänkte öfverstinnan, — har han lifvit rubbad till sina sinnen? — Så orimliga förekomno henne öfverstens ord. Emellertid vandrade öfversten oupphörligt fram och illbaka i rummet. — Om jag blott kunde förmå honom att tala — änkte fru Stobee, — så skulle nog allting snart bli bra Igel. Slutligen, liksom tystnaden hade blifvit honom lika outhärdlig, som det nyss föreföll honom svårt att tala, började han: — Utan att kunna föreställa mig de intriger ..Här afbröts han af Gyllenroth, hvilken nästan lika igt, som nyss Stobee, inträdde. Han gaf sig knappt I att helsa på öfverstinnan, utan skyndade fram till enres man. — Min bästa vän! Hur hänger den fördömda historien tillsammans, som jag fick veta deruppe? Förmodligen blott ett missförstånd, hvarur du lätt skall reda dig? — Jaså, du vet icke af något? — svarade öfversten med låtsad liknöjdhet, ehuru vreden brann inom honom och i hans blickar, som tycktes spruta lågor. — Parole dhonneur, jag ens har någon aning derom! — Usling! — skrek Stobee, och sprang upp — missbruka icke ordet honneur; någon sådan har du aldrig haft. — Hvabah! — frågade Gyllenroth och försökte ta mod till sig. — Hvad vill det här betyda? ... Jag kommer hit... — Ja, ni kommer hit för att sedan springa till den . .. Stobde höll hastigt inne. — Gå herre — utbrast han efter ett ögonblicks tystnad — eller jag glömmer att ni är officer! Lik en hund kastade Gyllenroth ilskna blickar på honom, men svarade ingenting, utan svepte kappan omkring sig och gick. I dörren vände han sig om och sade;