Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 1

bortgående. Hon kunde ej förlika Gyllenroths blickar och miner med den vänskap han lät påskina för hennes! man, ej heller förklara den obegripliga glömskan, att ej befalla Stobee till en bankett, som gafs af generalissimus enkom för alla officerarne. Det kunde, enligt hennes tanka, icke betyda annat än den största onåd, och hvad värre var, måhända en onåd, grundad på lagliga skäl. Hon fruktade nemligen att se sin man invecklad i en farligare sammansvärjning än den, som verkligen egde rum. Hon insåg huru mycket Fredrik måste hata hennes man, först 1 anscende till den misslyckade utlevereringsplanen och sedan de likaledes misslyckade försöken att vinna honom för sina afsigter. Stobres underbara räddning från nyssnämnde försåt ledde hennes tankar på Cecilia. Såsom vi redan sett hade hon ailtid ömt älskat detta barn; men efter nämnde händelse kunde ej en mor ömmare älska sin dotter än öfverstinnan älskade Cecilia. Hon såg med smärta hennes svaga och vacklande helsa; hon tyckte att, så illa hon också farit i sin barndom, borde dock dessa tvenne sista år hafva återställt henne. — Vore hon några år äldre skulle jag i sanning misstänka en hemlig kärlek, — tänkte fru Stobege. — Men nu... detta barn... Det som ligger oss närmast se vi alltid minst. Hado det varit fremmande personer, skulle den skarpsinnig Catharina snart hafva insett förhållandet. Ilon anade cj den djupa passion, som bemäktigat sig Cecilia, hvars starka vilja gaf henne förmåga att beherrska sina blickar, sina anletsdrag och knappast tillåta natten att vara vittne till hennes smärta och hennes tårar. Ändtligen trodde sig öfverstinnan hafva funnit orsaken till den unga flickans aftynande: det var Stockholm. Luften, lefnadssättet, barndomsminnena — allt borde bidraga att för henne göra vistandet derstädes odrägligt. Om hon bara komme ut på landet, skulle allt bli godt, och öfverstinnan föresatte sig, hvad hon under sitt vistande i staden ofta gjort, att så fort sig göra lät återresa till landet. j Sedan hon fattat detta beslut blef hon åter lugn och ade just gå in till de små, hvilkas glada sorl hördes anda ut i salen, då hon hörde någon häftigt springa uppför trapporna. Ilon igenkände siu mans steg. För ckt öfver hans häftiga gång stadnade hon nästar orörlig midt på golfvet. Dörren upprycktes; blek och darrande af vrede in